Det kom ett brev

Utanför mitt sovrumsfönster
skändade du min dotter
på dålig svenska
hotade du henne till livet
slet av henne kläderna och trängde in i henne
krossade allt jag byggt upp
på några minuter
gav henne sår som aldrig ska läkas
ett minne för livet
dig som vi öppnat dörren för
välkomnat till vårt land
nu vill jag avvisa dig till helvetet
du som våldtog min 14-åriga flicka
och smutsade ner inte bara hennes kropp
utan även hennes hjärta

I brevet som kom fanns en uppgiven vädjan om att någon kanske skulle trycka dessa rader. En vädjan om att bli sedd och förstådd i den djupaste vrede och förtvivlan. Modern försäkrade mig först, som sig bör ”jag är inte rasist men…”

Dessa ord är man indirekt tvungen att först erkänna som en sorts syndabekännelse, innan man överhuvudtaget tveksamt får yttra sig i Sverige. Jag vill säga till dig du Mor som skrivit dessa rader, att jag vill förlösa dig från allt tvivel om att du på något vis skulle vara rasist. Det finns nämligen ingen i detta land, som har en moralisk rätt att på eget bevåg påklistra etiketter på människor utan urskiljning. Näpsa därför denna anklagelsens röst så fort den ger sig till känna, och visa tillbaka den till de krafter i samhället som rivit ner tryggheten för dig och din dotter.

Det är helt uppenbart att det pågår någonting i Sverige som jag sällan skådat förr. Jag ser aldrig våldtäktsoffer eller dess anhöriga i TV-soffan, i syfte att dela med sig av sin smärta och livserfarenhet. Och det är synd för då skulle det uppenbaras vad den landsomfattande sexualiseringsvågen och den misslyckade integrationen ställt till med. Sedan många år tillbaka har vi i skolorna haft en sorts sexualundervisning som jag länge varit tveksam till. Den har varit mer teknisk än relationsbaserad, där man bortsett från andliga högre värden som särskiljer verklig kärlek och intimitet från rena pinsamheterna.

Jag tvivlar även starkt på att man tagit upp olika kulturtänkande kring kvinnor och mäns sexuella koder och beteendensignaler och därmed kunnat upplysa om vissa varningsignaler till flickorna. Det har väl antagligen inte varit politiskt korrekt, och alla är ju idag så förtvivlat rädda om sina jobb. Vidare är jag tveksam till om undervisningen tryckt särskilt hårt på vikten av ansvarsfulla relationer som ett naturligt skydd mot själsliga sår, sjukdomar och aborter. Detta skulle väl göra feministerna än mer galen (om det nu är möjligt) och vem törs tampas med dem? I Sverige påbjuds nämligen ”fri kärlek” på ett märkligt aggressivt sätt. Rena mumman för all sorts könsdrift som önskas kopplas ihop med kärlek.

Jag tror faktiskt inte att ungdomar bryr sig särskilt mycket om samhällets beskäftiga uppmaning om kondomer, när sprit och droger flödar som aldrig förr. För när hormonerna härjar i tonårskroppen är många beredd på att ha sex (med eller utan våld) med alla. För spänningens skull…kanske för pengarna eller för att hävda sig. Det finns ju inga normer längre. Följ driften…den leder dig alltid rätt. Bara man använder kondom. Kvällstidningarna jobbar dagligen så hårt de kan, med att prostituera de svenska kvinnorna. ”Så avslöjar unga tjejer sina sexknep”. Det känns det igen va, men vad ger det för signaler till mångkulturen? Ta för dig. Svenska tjejer gillar det. Tack Aftonbladet och Expressen för reklamen.

Jag vill härmed tillägna en tyst minut till alla våldtäktsoffer och dess anhöriga. Och jag vill även belysa det stora mörkertalet pojkar och män som blir våldtagen och utsatta för sexuella övergrepp. Antalet ökar med ett ökat sexberoende till följd av samhällets acceptans, och i männens fall sitter förödmjukelsen extra hårt då deras dilemma är särskilt tabu och skambelagt. Jag kan därför gott förstå att den som blivit våldtagen upplever Sverige vara ett plågsamt land att leva i. För med tanke på medias sexfixering, sliskiga och pornografiska TV-program och ständiga uppmuntran till alla makthungriga sexlobbyister går det inte att gömma sig någonstans.

Så rivs såren upp igen. Vreden, äcklet och gråten. Man blir våldtagen igen…och igen…och igen. Så gott som dagligen

Lutti banar väg för Sverigedemokraterna

Jag kan sällan låta bli att le då Arbetarbladets rödaste aktivist ivrigt rycker ut så fort Hedlund och jag uttrycker våra åsikter. Det genomgående temat i hans verbala misshandel är att varje ”politisk inkorrekthet” är att beteckna som okunnighet, idioti och en störning i språkutvecklingen . Kenneth har inget förbarmande med dessa och tycks anse, att de som av honom fått en dylik diagnos, inte bör erkännas människovärde. Det är tydligt att det är Lutti och hans kamrater som dikterar villkoren, och därmed påbjuder politisk förföljelse som något gott och efterlängtat.

Många tyranner i världen kan nog lätt känna igen sig i beteendet vare sig man är extrem på höger eller på vänsterkanten. Och därför kan det vara på sin plats att upplysa läsaren om, att i en demokrati måste alla åsikter kunna tillåtas. Ett samhälle som förnekar detta är ett farligt land att vistas i. Många människor har plågats svårt av sådana som Kenneth Lutti och den ideologi och förhållningssätt dessa förespråkar. Detta både i öst och i många andra religiöst fundamentalistiska länder.

Han har även dragit vrede över sig, då Arbetarbladets läsare retat sig på den självgodhet och brist på objektivitet som genomsyrar hans ledarsidor, i det att vissa läsarkommentarer beslutat säga upp tidningens prenumeration enbart på grund av Luttis (o)balanserade texter. Det här kan egentligen aldrig i längden vara bra för Arbetarbladets image om man seriöst önskar bygga upp ett förtroende till läsaren. Men i stort sett har jag ändå förståelse till att Lutti finns kvar på tidningen på grund av LAS regelverk. Denna tvångströja som gjort att många företag hindras expandera och gå i vinst.

De som ägnar sig åt sådant som Lutti blivit känd för, är inte sällan personer man finner på anstalt. Att respektlöst kliva över andras gränser, att med sitt språkbruk indirekt uppvigla till våld och fabulera med sanningen avslöjar nämligen en kriminell natur. Jag har stött på många sådana typer genom livet, och lärt mig att aldrig låta dessa asociala manipulatörer ta herraväldet över mina tankar och åsikter. Sådana här personer skapar förvirring, röra och disharmoni omkring sig vilket gör att både hem och arbetsplatser blir en plågovistelse att vara på för omgivningen. Föga förvånande hittar man inte dessa enbart på anstalter, utan även i samhällets maktpositioner.

Jag förstår att det måste vara frustrerande för Kenneth Lutti att inte lyckas tysta Hedlund och mig med hjälp av sina hatiska känsloyttringar på Arbetarbladets ledarsida. För oavsett hur mycket lögner och hetspropaganda han än producerar, växer partiets styrka och förtroende bland väljarna. Människor har nämligen tröttnat på tidningars förlöjligande och häxjakter på samhällskritiker, och upptäcker därmed i större grad de egna iakttagelsernas förmåga.

För alla de röda rättrogna som angriper samhällskritiker finns det ett passande ryskt ordspråk att rekommendera: ”Spotta inte i spegeln, om ditt tryne är anskrämligt.” Enligt det socialistiska etablissemanget får man ju inte ha avvikande uppfattningar utan att utsättas för smädande tillmälen. Där medborgaren är rädd för staten och för sådana som Kenneth Lutti, har vi tyranni. Läsaren får själv avgöra vad Sverige idag är för något.

Ryska inspektioner i Sverige – vad pågår egentligen?

Jag undrar om ryssarna blev nöjda då de av egen kraft fick undersöka hur nedbantat det svenska försvaret var. Tidningen Världen idag avslöjade nyligen hur Mälardalens regementen öppnats för en flygande inspektion från ryska försvarsmakten. Detta med omfattande hemlighetsmakeri som gjorde Livgardets informationsansvarige Veronica Brink nervös då journalisterna anlände.

Det är ju klart att ryssarna och annat folk inte är lika godtrogna som vi svenskar. Påstår nu Sverige, helt otroligt nog, att man snart gjort sig av med försvaret måste ju detta naturligtvis kontrolleras. Det här är ju högintressant för ryssarna, och Wien- dokumentet från 1999 gjorde det möjligt för grannländerna att inspektera varandras försvar, vilket innebär att ryssarna nu helt lagligt tillåts utföra sitt eventuella spioneri. Till och med utföra order om att få göra detta. Det hela känns minst sagt obehagligt, och fullständigt perverst.

Det är egentligen ofattbart att svenska politiker tillåtits stegvis att avyttra det svenska försvaret, försätta den egna befolkningen i livsfara och detta utan att några protester har hörts. Troligtvis räcker det med en sorts aggressiv fredspropaganda där ”förstå-sig-påare” garanterar att hela världen blivit fredlig. I landet Tvärtom måste man dock lära sig uttyda överhetens budskap baklänges för att förstå det kodade språket. Den avhoppade generalstabsofficeren Viktor Suvorov (egentligen Vladimir Rezun) bekräftade i Svenska Dagbladet redan den 22 maj 1986 att den dåvarande sovjetiska generalstabens uppgift var att förbereda krig mot Sverige. Detta för att Sverige liksom låg i vägen.

Har Ryssland genomgått någon form av personlighetsförändring i samband med Sovjets fall? Jag har mycket svårt att tro detta. Men vi svenskar har mer eller mindre tvingats ta till oss denna världsbild för att inte uppfattas som okunniga och lågutbildade nollor. Tydligen var även riksdagsledamoten i försvarsutskottet Rolf Nilsson nu tveksam till ryssarnas påstådda fredliga natur i samband med sin inspektion: – Deras militär är präglad av en gammal struktur och anda, svarade han olydigt nog till Världen idag.

Inspektionen gjordes i Enköping och man kan fundera över syftet över ryssarnas intresse för signaltrupperna, och även för Försvarsmaktens luftstridsskola. Naturligtvis är den öppna dörren in till det svenska landet rena kalasmaten för varje eventuell fiende, då man nu obehindrat kan inspektera motståndarens teknik. Då kan man ju exempelvis planera hur man kan skicka in ett flygplan utan att denna syns på radarn.

Varför i all världen skrotar Sverige sitt försvar och har tillåtit göra detta så länge? Tidigare utrikesminister Lennart Bodström (s) berättade inför Fria fackföreningsinternationalen i Oslo att Sverige skulle genomföra en utredning om hur försvaret kunde läggas ner och dess pengar överföras till SIDA. Uppdraget lämnades över till den rödaste socialisten av alla, Inga Thorsson (Svenska Dagbladet, 1 juli 1983). Och arbetet har fått fortsätta i över 20 års tid utan att befolkningen reagerat nämnvärt. Förberedelserna och de fortsatta aktiva arbetet att avveckla försvaret är både idiotiskt och brottsligt då även det minsta barn kan förstå, att en avveckling alltid inbjuder till ockupation.

Varför svenskarna inte reagerar på detta omfattande landsförräderi kan kanske förklaras utifrån psykologiska aspekter. Då en situation tycks alltför hotfull och svår att ta till, stänger man av sina sinnen av ren överlevnadstrategi. ”Sådant händer inte i Sverige” är en vanlig och välanvänd landsklyscha. Barn som exempelvis blir misshandlade av sina drogpåverkade föräldrar föredrar hellre tro anledningen till detta bero på dem själva än drogen . För ibland verkade ju föräldrarna normala.

I Sverige uttalar sig politiker som om de ständigt vore fulla, vilket gör att vi svenskar glömt bort normaltillståndet och därmed gjort oss särskilt sårbara. Många barn till alkoholistföräldrar börjar själva supa då förvirringen blivit för stor. I Sverige stoppar man huvudet i sanden eller sjunger med i fylleramsorna då sinnesförvirringen blivit övermäktig. Detta för att inte känna sig vare sig ensam eller övergiven i sin skräck.

Idag hade inte riksdagsledamoten i försvarsutskottet Rolf K Nilsson (m) en aning om Rysslands plötsliga begäran om en inspektion av det svenska försvaret, och den ryska inspektionen valde lägligt nog att komma mitt i semestern. Vad i herrans namn har ryssarna med vårat försvar att göra? Planerar de att sätta in baser här så att Sverige kan slakta militären ytterligare och lägga ner precis alltihop? Jag skojar. Eller gjorde jag det?

Mao Zedong sa en gång – Ett land har alltid en armé, antingen sin egen…eller någon annans”. Därför måste nog ett lands försvar alltid tillåtas vara överdimensionerat. Det är nog så att detta är den enda försäkringen vi kan ha för att inte stå lika oförberedda som vi gjorde 1939.

Så tämjer man en träl

Det går bra för Sverige och arbetslösheten är rekordlåg. Detta hör vi oavsett vilken regering som styr. Rent nationalekonomiskt är det nog sant att det går bra för Sverige, men knappast för så många svenskar, vars liv slagits i spillror på grund av arbetslivets rationaliseringar, indragningar, familjepolitik och den djungelmentalitet som råder i fråga om konkurrens. Detta är väl i och för sig tråkigt, tycks våra politiker och ekonomer mena, men det är sådana smällar man får ta.

Anledningen till att AMS redogör den ständigt rekordlåga arbetslösheten är en gåta för många. Ett allmänt begrepp är att man ”mörkar siffrorna” och det gör man antagligen för att man har någonting att dölja. Men vad är det då för sanning som inte tål världens ljus. Vi får nog gå tillbaka några år för att se vad som hände på Ann Wibbles tid. Fru Wibble var tydligen så inspirerad av den amerikanska ekonomen Edmund Phelps att hon ville förverkliga hans teorier i landet Sverige med stor hast. Edmund Phelps var känd för sina idéer om ”den naturliga arbetslösheten” även kallad ”jämviktsarbetslösheten”. Teorin gick ut på att skapa en sådan stor arbetslöshet som möjligt så att lönenivåerna kunde sjunka. Därmed skulle företagen göra stora pengar och inflationen kunde hållas nere på en minimum . Om däremot arbetslösheten skulle sjunka, skulle detta leda till höga lönekrav vilket i sin tur skapar inflation som inte går att styra.

Plötsligt påbörjades en besparingshysteri i landet utan dess like, till följd av massuppsägningar både inom den offentliga sektorn och i företagen. De anställda som blev kvar kände en munkavel på sig, och fann sig i det mesta för att inte själva bli bortrationaliserade. Nu äntligen började massarbetslösheten skapas som var så hett efterlängtad, i syfte att samla ihop en reservarmé av trälar som gick med på vad som helst. I Sverige gick denna filosofi under beteckningen NAIRM ”The Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment” vilket betyder Icke inflationsdrivande arbetslöshetsnivå.

Som betraktare kan man tycka det vara solklart att man mellan blocken gjort upp denna sinnrika plan i hemlighet, för annars skulle väl inte regeringen Persson fortsätta i Wibbles fotspår efter maktskiftet som blev. I det senaste riksdagsvalet kom återigen borgarna till makten efter folkets vädjan efter en förändring på arbetsmarknanden. Och vad får man höra? Jo, samma gamla skåpmat. Arbetslöheten är rekordlåg, förvisso är den reviderad en smula…men ändå. Arbetslösheten påstås nu vara lika låg som för 16 år sedan. Men de gynnare som trots detta är sturska nog, att beteckna sig som arbetslösa lovas sättas åt ordentligt. Sverige är ett land som är fantastiskt duktig på att hitta på landsklyschor, och en av dessa lyder så här: ”Det finns jobb för den som vill”. Förhoppningen är naturligtvis att befolkningen ska börja hetsa mot varandra så att samhällsbyggarna får vara ifred med sina ingenjörskonster. Detta är en urgammal och framgångsrik metod.

En sådan tur att förre riksdagsmannen och LO-aktivisten Hans Karlsson för en tid sedan gick ut med det som vi alla egentligen känner till. Nämligen att den riktiga siffran för arbetslöshetsstatistiken ligger på mellan 20-25% om man räknar med alla undanskuffade. Det blir faktiskt många förlorare i Edmund Phelps värld om man samtidigt räknar med småföretagen som riskerar gå omkull då de i sin tur mister köpkraft och hamnar i arbetslöshet. Men om man erbjuder företag en massa olika bidrag för att bestämma vilka de tillfälligt ska anställa blir de säkert glada, och likaså AMS prognoser.

Det har väl inte undgått någon att Moderaterna blivit det nya Arbetarpartiet och inget är väl så kännetecknande för ett arbetarparti som att tvinga in folk i ett bidragsberoende. Om jag däremot fick ha en vision skulle exempelvis inkomstskatten bort, som borde betecknas som ren stöld. Det finns egentligen ingen anledning att ha skatt på arbete och det är vidare omoraliskt att politiker ska ha hand om 2/3 av en arbetares totala inkomst i form av alla möjliga sorters skatter och avgifter. Med ett sådant högt skattetryck som råder idag riskerar arbetslösheten blir permanent och familjelivet bakbundet.

Avslutningsvis ska jag upplysa om att ”Den naturliga arbetslöshetsmodellen” fått kritik av andra ekonomer som kallat denne för en moralfilosofisk mardröm. Man menar att inflationen kan gå ända upp till 5-6 procent, och att skapad arbetslöshet inte är enda vägen att gå för en god tillväxt. Men trots framlagda bevis där man pekat på länder som haft en annan framgångsrik modell kör Sverige efter sitt eget huvud. Edmund Phelps teorier anses tydligen vara lika inspirerande som det Kommunistiska manifestet. För även om man visserligen kan ha 5-6 procent inflation ska Sverige minsann visa omvärlden att vi klarar närmast noll. Och trots massarbetslöshet, vill Sverige minsann visa omvärlden att vi kan bygga in ännu mer massarbetslöshet utan att det syns. Vi kan även lyckas bättre än vad man gjorde på medeltiden genom att skapa en effektivare livegenskap genom att göra denna bättre organiserad. Sverige är fantastiskt eller hur.

Jämlikhetshysterin har förstört skolan

Skolminister Jan Björklund vill ge rättvisare betyg genom att återgå till betyg i fler steg och fler nationella prov i grundskolan. Det är ett välkomnande besked som gör att ungdomar vilka har läs -och skrivsvårigheter blir sedda i tid, och begåvade barn mer uppmärksammade. I dagsläget sugs nämligen majoriteten in i betyg Godkänt då ett G har en spännvidd från stark tvåa till en svag fyra från det förra betygsystmet. Därmed blir det svårare att få ett högre betyg då kriterierna för Väl Godkänd och Mycket väl godkänd är så höga och flummiga att lärare knappt törs lägga ett sådant omdöme.

På något vis verkar det nuvarande betygsystemet så väl passa in på socialisternas jämlikhetshysteri. För om alla elever får betyg G i snitt innebär detta att alla människor är lika (o)intelligenta. Socialisterna har nämligen tidigare hävdat att sifferbetygen utpekar förlorarna och att detta skulle vara ett allvarligt jämlikhetsproblem. Därför är fanatisk jämlikhetstro är en av orsakerna till skolväsendets totala misslyckande. Då man i Sverige inte vill skilja mellan undervisning för begåvade och obegåvade elever, har därför varken den ena eller den andra gruppen fått den undervisning den behövt.

Betygen 1-5 ersattes succesivt från 1995 med icke godkänt, godkänt, väl godkänt och mycket väl godkänt. Det socialistiska målet var att alla elever skulle bli godkända med syftet att inga längre skulle jämföras med varandra eller med olika skolor i landet.

Resultaten sågs redan i början av 1997 då Dagens Nyheter beskrev det nya systemet. Det visade sig att många åttondeklassare inte klarade av att få betyget godkänt och blev därför utan betyg med formuleringen ”underkänd”. Att inte bli godkänd är ett mycket laddat begrepp. Man ställs liksom utanför livet, som kan upplevs vara mer nedvärderande än att få en etta eller en tvåa.

I Sverige vill man inte acceptera att barn är olika utifrån det genetiska arvet som sätter gränser för olika slags intelligens. Jag drar ofta paralleller med forna Sovjet och gör detta även nu, för i detta skräckvälde löd även de viktigaste myterna att alla människor var lika intelligenta. Därför var det viktigt att bekämpa de begåvade barnen som hyste förmåga att tänka självständigt. Men genom att placera studie -och teoretiskt begåvade elever tillsammans med barn med låg intelligens, eller med asociala beteenden begränsade man kraftigt livsrummet för de begåvade barnen.
För fyrtiofem år sedan förutsade författaren Tage Lindbom i sin bok ”Efter Atlantis” att jämlikhetens politiska kontrollapparat skulle kväva vår frihet. Han fick naturligtvis rätt. Därför lyckoönskar jag Jan Björklund för sina försök att återställa ordningen till det normala. Det är verkligen på tiden

Det råder krig i andemakterna

I Sri Lanka är hundratals kyrkor utsatta för mordbrand, och de kristna förföljs i form av kidnappning, misshandel och hot. Samtidigt pågår en kristendomsförföljelse i hinudiska länder som Nepal och Indien. Det indiska partiet Bharatiya Janata Party (BJP) anser att omvändelse till kristendomen är ett hot mot hinudismen. Därmed utsätts kristna missionärer för misshandel och trakasserier.

Av någon anledning är intresset svalt att rapportera om kristendomsförföljelse i den svenska pressen. Borde vi inte få veta om eventuella risker av att leva som kristen i ett mångkulturellt land? Däremot får vi istället veta att kristna värderingar och traditioner förnedrar och diskriminerar anhängare av andra religioner. I landet ”Tvärtom” tolkas världen nämligen baklänges, men har man väl kommit på det är det lätt att byta till rätt glasögon.

Många i Sverige finns som tycks oroa sig för islamofobi, men aldrig för kristendomsförföljelse. Detta trots att bit för bit av den kristna tron plockas ner och stuvas undan. Kristendomen verkar märkligt nog vara farlig i Sverige då den så ofta utsätts för samhällsprogram i syfte att skärskåda och kritisera den så mycket som möjligt. Man hackar och skär outtröttligt på den kristna teologin i sina försök att framställa denna som historiens största bluff. Men gudnåde den som ens yttrar något om islams teokrati och skräckvälde, då den frimodige genast får diagonser som både psykisk sjuk och nazist.

Svenska kyrkan är inte bättre där man rättat sig i ledet i strävan till att förinta sig själv genom att bli både HBT-vänlig, abortvänlig och tolerant i all gränslöshet. Resultatet ser vi av denna hållning då många inte längre känner igen sig i Svenska kyrkan och begär utträde. Vidare känner de unga ingen dragning till att engagera sig i något som varken har en identitet eller ett tydligt budskap. Detta förvånar märkligt nog Svenska kyrkans företrädare där man gapar av förvåning. Kyrkan ville ju bli populär genom att hänga med sin tid med att vara tuff och modern. Man trodde ju att medlemmarnas pengar därmed skulle strömma in.

Det vi ser rakt framför ögonen på oss är en sofistikerad form av kristendomsförföljelse där man använder godtrogna människor som redskap. Man halshugger visserligen inte oliktänkare, bränner inga kyrkor och fängslar inga präster. Däremot ägnar man sig åt en dold förföljelse där man med hjälp av media hetsar, vilket kan få förödande konsekvenser för dem som önskar stå upp för sitt civilkurage. Metoden är mer framgångsrik då modellen blir mer ogripbar och spelar på skuldkänslor.

De inte alltför fromma företrädarna för homosexuella spyr i sin tur även grön galla över de troende och kallar dem för fundamentalistiska galningar. Man tillåts vara hur respektlös som helst mot en kristen, men varför lämnar diskrimineringsombudsmän och homosexuella moskèerna ifred? Naturligtvis blir detta helt obegripligt för alla dem som inte tror på den osynliga och mäktiga verkligen, men det råder faktiskt krig i andemakterna.

Landets kristna måste därför börja välja sida och sluta upp med att tro att de blir omtyckta bara de är snälla. Spelad snällhet är många gånger en kamouflerad feghet vilket bara roar våra landsförrädare ännu mer.

Har ingen märkt hur man överseende ler åt alla kristna som om dessa vore naiva småbarn som tror på tomten. Man har faktiskt till och med roligt åt deras förskräckelse över att inte alltid lyckas vara snälla. Men sanningen är att det aldrig kommer att komma några julklappar vare sig från vår Herde eller från landets vargar hur mycket de kristna än lägger sig på rygg. Däremot kan de kristna vänta sig mycket stryk om man inte i tid börjar växa upp och säga ifrån.

I Sverige tiger man om hur kristna tvingas utstå våld i Irak. Där anses man nämligen vara en fiende om man inte är muslim. Så känns det faktiskt som om det snart är även här i Sverige. Det ligger liksom i luften. Och det är det som jag menar som är den osynliga och andliga krigföringen.