Jag kan sällan låta bli att le då Arbetarbladets rödaste aktivist ivrigt rycker ut så fort Hedlund och jag uttrycker våra åsikter. Det genomgående temat i hans verbala misshandel är att varje ”politisk inkorrekthet” är att beteckna som okunnighet, idioti och en störning i språkutvecklingen . Kenneth har inget förbarmande med dessa och tycks anse, att de som av honom fått en dylik diagnos, inte bör erkännas människovärde. Det är tydligt att det är Lutti och hans kamrater som dikterar villkoren, och därmed påbjuder politisk förföljelse som något gott och efterlängtat.
Många tyranner i världen kan nog lätt känna igen sig i beteendet vare sig man är extrem på höger eller på vänsterkanten. Och därför kan det vara på sin plats att upplysa läsaren om, att i en demokrati måste alla åsikter kunna tillåtas. Ett samhälle som förnekar detta är ett farligt land att vistas i. Många människor har plågats svårt av sådana som Kenneth Lutti och den ideologi och förhållningssätt dessa förespråkar. Detta både i öst och i många andra religiöst fundamentalistiska länder.
Han har även dragit vrede över sig, då Arbetarbladets läsare retat sig på den självgodhet och brist på objektivitet som genomsyrar hans ledarsidor, i det att vissa läsarkommentarer beslutat säga upp tidningens prenumeration enbart på grund av Luttis (o)balanserade texter. Det här kan egentligen aldrig i längden vara bra för Arbetarbladets image om man seriöst önskar bygga upp ett förtroende till läsaren. Men i stort sett har jag ändå förståelse till att Lutti finns kvar på tidningen på grund av LAS regelverk. Denna tvångströja som gjort att många företag hindras expandera och gå i vinst.
De som ägnar sig åt sådant som Lutti blivit känd för, är inte sällan personer man finner på anstalt. Att respektlöst kliva över andras gränser, att med sitt språkbruk indirekt uppvigla till våld och fabulera med sanningen avslöjar nämligen en kriminell natur. Jag har stött på många sådana typer genom livet, och lärt mig att aldrig låta dessa asociala manipulatörer ta herraväldet över mina tankar och åsikter. Sådana här personer skapar förvirring, röra och disharmoni omkring sig vilket gör att både hem och arbetsplatser blir en plågovistelse att vara på för omgivningen. Föga förvånande hittar man inte dessa enbart på anstalter, utan även i samhällets maktpositioner.
Jag förstår att det måste vara frustrerande för Kenneth Lutti att inte lyckas tysta Hedlund och mig med hjälp av sina hatiska känsloyttringar på Arbetarbladets ledarsida. För oavsett hur mycket lögner och hetspropaganda han än producerar, växer partiets styrka och förtroende bland väljarna. Människor har nämligen tröttnat på tidningars förlöjligande och häxjakter på samhällskritiker, och upptäcker därmed i större grad de egna iakttagelsernas förmåga.
För alla de röda rättrogna som angriper samhällskritiker finns det ett passande ryskt ordspråk att rekommendera: ”Spotta inte i spegeln, om ditt tryne är anskrämligt.” Enligt det socialistiska etablissemanget får man ju inte ha avvikande uppfattningar utan att utsättas för smädande tillmälen. Där medborgaren är rädd för staten och för sådana som Kenneth Lutti, har vi tyranni. Läsaren får själv avgöra vad Sverige idag är för något.
