Utanför mitt sovrumsfönster
skändade du min dotter
på dålig svenska
hotade du henne till livet
slet av henne kläderna och trängde in i henne
krossade allt jag byggt upp
på några minuter
gav henne sår som aldrig ska läkas
ett minne för livet
dig som vi öppnat dörren för
välkomnat till vårt land
nu vill jag avvisa dig till helvetet
du som våldtog min 14-åriga flicka
och smutsade ner inte bara hennes kropp
utan även hennes hjärta
I brevet som kom fanns en uppgiven vädjan om att någon kanske skulle trycka dessa rader. En vädjan om att bli sedd och förstådd i den djupaste vrede och förtvivlan. Modern försäkrade mig först, som sig bör ”jag är inte rasist men…”
Dessa ord är man indirekt tvungen att först erkänna som en sorts syndabekännelse, innan man överhuvudtaget tveksamt får yttra sig i Sverige. Jag vill säga till dig du Mor som skrivit dessa rader, att jag vill förlösa dig från allt tvivel om att du på något vis skulle vara rasist. Det finns nämligen ingen i detta land, som har en moralisk rätt att på eget bevåg påklistra etiketter på människor utan urskiljning. Näpsa därför denna anklagelsens röst så fort den ger sig till känna, och visa tillbaka den till de krafter i samhället som rivit ner tryggheten för dig och din dotter.
Det är helt uppenbart att det pågår någonting i Sverige som jag sällan skådat förr. Jag ser aldrig våldtäktsoffer eller dess anhöriga i TV-soffan, i syfte att dela med sig av sin smärta och livserfarenhet. Och det är synd för då skulle det uppenbaras vad den landsomfattande sexualiseringsvågen och den misslyckade integrationen ställt till med. Sedan många år tillbaka har vi i skolorna haft en sorts sexualundervisning som jag länge varit tveksam till. Den har varit mer teknisk än relationsbaserad, där man bortsett från andliga högre värden som särskiljer verklig kärlek och intimitet från rena pinsamheterna.
Jag tvivlar även starkt på att man tagit upp olika kulturtänkande kring kvinnor och mäns sexuella koder och beteendensignaler och därmed kunnat upplysa om vissa varningsignaler till flickorna. Det har väl antagligen inte varit politiskt korrekt, och alla är ju idag så förtvivlat rädda om sina jobb. Vidare är jag tveksam till om undervisningen tryckt särskilt hårt på vikten av ansvarsfulla relationer som ett naturligt skydd mot själsliga sår, sjukdomar och aborter. Detta skulle väl göra feministerna än mer galen (om det nu är möjligt) och vem törs tampas med dem? I Sverige påbjuds nämligen ”fri kärlek” på ett märkligt aggressivt sätt. Rena mumman för all sorts könsdrift som önskas kopplas ihop med kärlek.
Jag tror faktiskt inte att ungdomar bryr sig särskilt mycket om samhällets beskäftiga uppmaning om kondomer, när sprit och droger flödar som aldrig förr. För när hormonerna härjar i tonårskroppen är många beredd på att ha sex (med eller utan våld) med alla. För spänningens skull…kanske för pengarna eller för att hävda sig. Det finns ju inga normer längre. Följ driften…den leder dig alltid rätt. Bara man använder kondom. Kvällstidningarna jobbar dagligen så hårt de kan, med att prostituera de svenska kvinnorna. ”Så avslöjar unga tjejer sina sexknep”. Det känns det igen va, men vad ger det för signaler till mångkulturen? Ta för dig. Svenska tjejer gillar det. Tack Aftonbladet och Expressen för reklamen.
Jag vill härmed tillägna en tyst minut till alla våldtäktsoffer och dess anhöriga. Och jag vill även belysa det stora mörkertalet pojkar och män som blir våldtagen och utsatta för sexuella övergrepp. Antalet ökar med ett ökat sexberoende till följd av samhällets acceptans, och i männens fall sitter förödmjukelsen extra hårt då deras dilemma är särskilt tabu och skambelagt. Jag kan därför gott förstå att den som blivit våldtagen upplever Sverige vara ett plågsamt land att leva i. För med tanke på medias sexfixering, sliskiga och pornografiska TV-program och ständiga uppmuntran till alla makthungriga sexlobbyister går det inte att gömma sig någonstans.
Så rivs såren upp igen. Vreden, äcklet och gråten. Man blir våldtagen igen…och igen…och igen. Så gott som dagligen
