Här om dagen gick jag till ICA för att hyra en film, och då jag har en lätt böjelse för thrillers, polisserier och katastrofrullar hamnade min blick på Al Gores dokumentär om ”den obehagliga sanningen”. Det har väl inte undgått någon att jorden håller på att gå under? Nej, jag kunde väl tänka mig det. Dvd omslaget lovade därför konsumenten en riktigt nagelbitare där media hyllade dokumentären som något alla borde se (om man törs).
När jag ser en ”sanning” presenteras så här, känner jag instinktvis hur ett motbjudandet väller upp inom mig. Och därför ställde jag först tillbaka filmen på hyllan med en grimas. Antagligen har jag utvecklat en sorts allergi mot allting, tänkte jag, som försöker bearbeta och påverka mig till vad som är sant och inte. Nu pratar alla om växthuseffekten som ett fenomen vilket människan enbart är skyldig till. Miljöpolitiken med dess enkelriktade budskap har därför blivit en sorts helig ko, som fritt tillåts gå omkring och beta, trampa omkring och ta plats i våra skatte -och avgiftsrabatter, utan att någon tillåts schasa iväg dem. För i ärlighetens namn kan jag inte se att dessa förespråkare bidrar med några alternativ till mänskligheten annat än skuldkänslor, skyhöga kostnader och en besvärligare vardag.
Vare sig man tror på den ena eller den andra teroin om orsaken till växthuseffekten, framstår det klart, att teorin om att temeperaturhöjningen enbart skulle beror på människan, bringar en större arbetsmarknad och inkomstkälla för forskare, mediavärlden, politiker, affärsmän och tjänstemän. Är det därför konstigt att forskare som i stället hävdar att klimatförändringar är en naturlig process som är beroende av solen trycks tillbaka. För visst är det väl egentligen konstigt, om nu världens undergång står för dörren på grund av bensinmotorer och andra utsläpp, att inga alternativ har tagits fram då nu den tekniska utvecklingen går i en sådan rasande fart när det gäller precis allting annat.
Men som politiker skulle det naturligvis vara intressant att ta del av Al Gores upplägg rent pedagogiskt och retoriskt, tänkte jag sedan. Sådant är jag ju intresserad av. Jag tog alltså motvilligt tillbaka filmen i min hand, vände och vred på den, och beslutade till sist att lägga ut 30 spänn på att se den.
Al Gore är en karismatisk man med ett gott självförtroende. Han bjuder på sig själv och är avslappnad och lättsam i det han lätt lockar till skratt. Och det är ju en fantastisk egenskap då hans budskap egentligen är att människosläktet snart ska gå under. Samtidigt bygger han upp allvaret i domedagsstämningen med hjälp av gigantiska diagram som redovisas med alarmerande toppar och kurvor. Plötsligt och till synes helt utan anledning, kastas publiken in i en privat känslosam familjetragedi där familjen Gore för några år sedan vakade över sin dödssjuke son. Man fick se bilder av hur den förre presidentkandidaten vakade vid sjukhussängen och denne fick därför ett mänskligt ansikte som bevisade sig vara ärlig, känslosam och djupt engagerad i det mänskliga ödet. Tack och lov överlevde sonen, och familjen kunde därför fortsätta vidare.
Det tog ett tag innan jag förstod poängen mellan denna traumatiska och självutlämnade händelse, och de alarmerande topparna i diagrammet…som växte sig så höga….(här flämtade publiken skräckslaget)….att Al Gore slutligen blev tvungen att hämta en stege… att klättra upp på…för att kunna fortsätta att peka med pinnen på de branta topparnas feberröda raketfart mot himlen… och sjukhusscénen. Nu förstod jag. Al Gore använde sonen som en metafor för mänskligheten som kämpar mot döden i dödsångestens ryckningar. Men precis som sonen överlevde, kan mänskligheten göra det. Bara man sätter sin lit till rätt människor. I det här fallet Al Gore.
Här i Sverige var det först Miljöpartiet vi skulle sätta vår lit till. Nu tävlar alla partier om att höja rätt sorts skatter för att verka trovärdig i sin miljöpolitik. Det är bara det, att miljöproblemen är ett globalt problem och kan aldrig lösas enbart med hjälp av ett kollektivt skuldbeläggande i det man ständigt mjölkar folk och företag på pengar. Det var måhända ett sorts trovärdigt alternativ från början. Men inte nu längre.