Den obekväma sanningen

Här om dagen gick jag till ICA för att hyra en film, och då jag har en lätt böjelse för thrillers, polisserier och katastrofrullar hamnade min blick på Al Gores dokumentär om ”den obehagliga sanningen”. Det har väl inte undgått någon att jorden håller på att gå under? Nej, jag kunde väl tänka mig det. Dvd omslaget lovade därför konsumenten en riktigt nagelbitare där media hyllade dokumentären som något alla borde se (om man törs).

När jag ser en ”sanning” presenteras så här, känner jag instinktvis hur ett motbjudandet väller upp inom mig. Och därför ställde jag först tillbaka filmen på hyllan med en grimas. Antagligen har jag utvecklat en sorts allergi mot allting, tänkte jag, som försöker bearbeta och påverka mig till vad som är sant och inte. Nu pratar alla om växthuseffekten som ett fenomen vilket människan enbart är skyldig till. Miljöpolitiken med dess enkelriktade budskap har därför blivit en sorts helig ko, som fritt tillåts gå omkring och beta, trampa omkring och ta plats i våra skatte -och avgiftsrabatter, utan att någon tillåts schasa iväg dem. För i ärlighetens namn kan jag inte se att dessa förespråkare bidrar med några alternativ till mänskligheten annat än skuldkänslor, skyhöga kostnader och en besvärligare vardag.

Vare sig man tror på den ena eller den andra teroin om orsaken till växthuseffekten, framstår det klart, att teorin om att temeperaturhöjningen enbart skulle beror på människan, bringar en större arbetsmarknad och inkomstkälla för forskare, mediavärlden, politiker, affärsmän och tjänstemän. Är det därför konstigt att forskare som i stället hävdar att klimatförändringar är en naturlig process som är beroende av solen trycks tillbaka. För visst är det väl egentligen konstigt, om nu världens undergång står för dörren på grund av bensinmotorer och andra utsläpp, att inga alternativ har tagits fram då nu den tekniska utvecklingen går i en sådan rasande fart när det gäller precis allting annat.

Men som politiker skulle det naturligvis vara intressant att ta del av Al Gores upplägg rent pedagogiskt och retoriskt, tänkte jag sedan. Sådant är jag ju intresserad av. Jag tog alltså motvilligt tillbaka filmen i min hand, vände och vred på den, och beslutade till sist att lägga ut 30 spänn på att se den.

Al Gore är en karismatisk man med ett gott självförtroende. Han bjuder på sig själv och är avslappnad och lättsam i det han lätt lockar till skratt. Och det är ju en fantastisk egenskap då hans budskap egentligen är att människosläktet snart ska gå under. Samtidigt bygger han upp allvaret i domedagsstämningen med hjälp av gigantiska diagram som redovisas med alarmerande toppar och kurvor. Plötsligt och till synes helt utan anledning, kastas publiken in i en privat känslosam familjetragedi där familjen Gore för några år sedan vakade över sin dödssjuke son. Man fick se bilder av hur den förre presidentkandidaten vakade vid sjukhussängen och denne fick därför ett mänskligt ansikte som bevisade sig vara ärlig, känslosam och djupt engagerad i det mänskliga ödet. Tack och lov överlevde sonen, och familjen kunde därför fortsätta vidare.

Det tog ett tag innan jag förstod poängen mellan denna traumatiska och självutlämnade händelse, och de alarmerande topparna i diagrammet…som växte sig så höga….(här flämtade publiken skräckslaget)….att Al Gore slutligen blev tvungen att hämta en stege… att klättra upp på…för att kunna fortsätta att peka med pinnen på de branta topparnas feberröda raketfart mot himlen… och sjukhusscénen. Nu förstod jag. Al Gore använde sonen som en metafor för mänskligheten som kämpar mot döden i dödsångestens ryckningar. Men precis som sonen överlevde, kan mänskligheten göra det. Bara man sätter sin lit till rätt människor. I det här fallet Al Gore.

Här i Sverige var det först Miljöpartiet vi skulle sätta vår lit till. Nu tävlar alla partier om att höja rätt sorts skatter för att verka trovärdig i sin miljöpolitik. Det är bara det, att miljöproblemen är ett globalt problem och kan aldrig lösas enbart med hjälp av ett kollektivt skuldbeläggande i det man ständigt mjölkar folk och företag på pengar. Det var måhända ett sorts trovärdigt alternativ från början. Men inte nu längre.

För barnens skull – res er fäder

En man som valt att vara anonym berättade en gång: – Då jag var hos polisen och skulle anmäla min exfru för misshandel vägrade de ta emot min anmälan trots blåögat. Mannen berättade vidare att polisen sagt att anmälan skulle ha tagits emot om förhållandet varit det motsatta.

Efter skilsmässan hamnade mannen i en djup ekonomisk kris då han dels tvingades betala sin egen, och dels exfruns advokat. Till detta lades det till underhåll för de tre barnen samt ensam betala av skulden på det gemensamma huset. Kvinnan skaffade sig en ny man som hon delade de dagliga utgifterna med. Detta tillsammans med underhållsbidrag, barnbidrag och eventuellt bostadsbidrag fick hon gott ställt och åkte till och med på utlandsemester, enligt mannens berättelse. Han själv däremot tvingades att låna pengar varje gång av sina föräldrar för att ha råd med mat de helger han hade barnen.

En annan ung man berättar att kvinnan plötsligt tog deras gemensamma barn och flyttade 70 mil därifrån då hon träffat en ny pojkvän. Den unge pappan ringde gråtande till familjerätten för att be om råd och hjälp men fick kalla handen. – Jag blev dumförklarad, berättar han både förvånat och uppgivet. Kvinnans humörsvängningar och kontrollbehov hade ständigt styrt hans umgängesrätt, och då hon flyttade med barnet hade pappan ingen möjlighet att så ofta han önskade åka de 70 milen tur och retur. Detta gjorde att barnet ibland inte kände igenom honom då de väl träffades. Modern i sin tur var väl känd hos socialtjänsten allt ifrån barn- och ungdomsåren gällande drogproblemaitik. Vid inträffandet av moderskapet dök även en självmordsproblematik upp. Ändå valde man att nonchalera den förtvivlade fadern och förvisade honom med hjälp av ett humanitärt snack och hur världen borde vara.

En tredje frånskild man tvingades lämna sin tre-åriga dotter hos den hårt missbrukande modern varannan helg, därför att familjerätten ansåg det vara så viktigt att barnet träffade sin mamma. I snitt hade pappan sin dotter 20 dagar i månaden men fick varken underhåll eller barnbidrag. Försäkringskassan hävdade vissa regler då han var för fattig för att själv kunna betala ett helt underhåll till modern. Dock erhöll han ett bostadsbidrag på 100 kronor i månaden som förvisso senare höjdes med en hundralapp. Detta innebar att far och dotter levde på 1500-2000 kronor i månaden efter att hyra och räkningar var betalda.

Så här ser verkligheten ut idag. Jag berättar detta för en kvinna som arbetar inom socialtjänsten som gapar av förvåning. – Är det sant, är det fortfarande så här? Ja. Det är sant. Men det belyses inte på grund av att det finns ett politiskt intresse av att hålla könsmaktsperspektivet vid liv. Torgny Wilhelmsson som är terapeut på Stickan, ett kriscenter för män i Gävle, menar att många kvinnor är förövare och olämpliga mödrar. Ändå ska det till väldigt mycket om en pappa ska vinna en vårdnadstvist. – Kvinnor har fått en offerroll och det är inte tillåtet att skuldbelägga ett offer, förklarar han då han beskriver den nuvarande psykologiska hållningen som genomsyrar samhället.

Detta innebär att den som tilldelats rollen som offer med fördel kan vinna poäng. Man uppmuntras i och med detta att öva upp de sämsta sidorna hos sig själva och därvid skaffa sig en maktposition. Allt medan samhället smeker dessa varsamt över huvudet. – På familjerätten fick jag sitta ensam mot två stycken i något som liknade ett förhör. Berättelse efter berättelse pekar på samma erfarenheter där män automatiskt måste bevisa sin duglighet som föräldrar. Något som mödrar sällan, eller aldrig behöver.

En annan man berättar hur exfrun upprepade gånger gjort falska anmälningar, som enligt honom, gick ut på en målmedveten plan att på sikt vinna en vårdnadstvist. – Varför skulle människor anstränga sig till något sådant, tillrättavisade hans advokat. Mannen berättar att han kände sig dömd på förhand av familjerätten efter kvinnans historia, där utredarna därefter vägrade se spelet som pågick i kvinnans manipulationer. På familjerätten härskar nämligen könsmaktsperspektivet. Och då tingsrätten går på familjerättens bedömning är så gott som alla män chanslösa. – Vem tror du är mest trovärdig, hånade sedan kvinnan, mig som kvinna och invandrare…eller du som man och som dessutom fått en dom på dig?

Törs du möta mig i TV-soffan Kenneth Lutti?

I en ledarartikel 2007-06-30 påstår Kenneth Lutti i Arbetarbladet att jag är rasbiolog. Vad han grundar detta på framgår inte, och det bekymrar honom heller inte om förtalet uppfattas som en sanning hos en del läsare. Exempelvis finns det många gamla, som fortfarande tror att allt som skrivs i tidningen är sant.

Sin vana trogen använder denne ledarskribent tidningen till att sprida lögner han själv borde förklara syftet med. Önskar han att jag ska få en tegelsten i huvudet av någon uppretad läsare, eller kanske få fönstren sönderslagna i huset? Jag vill gärna ha en förklaring på det personliga raseriet. Vidare påstås jag inför läsarkretsen ha så stora svårigheter med att stava och formulera mig, vilket gör att det är med stor ansträngning man klarar av att läsa igenom det jag skriver. När anser sig Lutti själv bryta mot pressetiken. Kan det vara då han i klartext uppmanar till handgripligheter då glåporden sinat?

Det kan knappast anses vara förtroendeingivande när en ledarskribent använder en tidning för att bedriva personförföljelse. De som har ett nyktert sinnelag kan direkt se igenom de låga drifterna. Och man skäms. Både för Luttis skull och för Arbetarbladets.

Var kan då Lutti ha hämtat sitt ideal kan man undra. Vi vet att Olof Palme bröt igenom med en ny sorts retorik, vilket gick ut på att nedvärdera sina motståndare på ett till synes skämtsamt vis. Jag minns att detta väckte stor munterhet, och satte även igång ett nytt intresse kring de politiska debatterna. Men allting har en baksida då man arbetar på att framkalla en sorts pöbelmentalitet.

Olof Palme må ha varit skojfrisk ibland på sitt råbarkade sätt, men Kenneth Lutti ägnar sig mer åt en ren verbal misshandel. Denna typ av misshandel anses inom psykoterapins värld vara lika konkret skadlig som en fysisk sådan. Ordens makt är stor, då dess gift sätter sig i magen och förvrider självbilden till oigenkännlighet. Orden sätter vidare fantasin i rörelse och skapar i mottagarens sinne, ett bildspel kring tankar, känslor och handling. Den som har ett rättfärdigt sinne skulle aldrig vilja missbruka ordens makt till något destruktivt och illasinnat i syfte att förvränga verkligheten. Sådant pysslar man nämligen inte med i moderna länder.

Jag vill be dig Lutti, att du på din ledarsida istället ägnar dig åt sakliga motargument då du vill analysera politiska ideologier. Sluta upp med att kalla människor för idioter, sektledare, spyor och rasbiologer. Denna smaklöshet nedvärderar inte bara dig själv, utan även din arbetsplats och tidningsprenumeranter. Jag har nu skrivit in till Gävledala och ansökt om att du och jag ska få reda ut det här med pressetik i TV-soffan. Jag hoppas på en vuxen och sansad dialog där vi båda får prata till punkt. Och i bästa fall även kunna skaka hand efteråt.