I landet som Gud glömde

Jag hörde förra veckan att andelen vuxna med cykelhjälm ökat kraftigt. – I Stockholm är man särskilt ”duktig”, påvisade journalisten beskäftigt i morgonnyheterna. Och visst. Vi svenskar har ett ständigt sjå av att vara våra fostrare till lags, både vad gäller duktighet och präktighet. Man vill ju vara ett föredöme för sina barn och framstå som en ansvarsfull förälder och vuxen.

Men varför handlar detta nästan alltid enbart om en sorts präktighet som syns på ytan, och sällan om den inre? Att i Sverige tillhöra en politisk opposition, är däremot mer farligt än att cykla utan hjälm. Det kan jag garantera. Man kan visserligen få fram statistik med huvudskador för rebeller som cyklat utan hjälm, men frågan är om inte den politiska ”olydnaden” ändå skulle framstå som mer olycksbenägen om nu media såg ett intresse i att rapportera allt.

I dagarna har vi läst om hur Sdu:s ordförande Martin Kinnunens sambo släpats ut ur hemmet under knivhot och bakbundits. Detta är inte det enda övergreppet som drabbat Sveriges enda oppositionsparti. Och det vet allmänheten om trots att mycket inte står i tidningen. Därför bakbinds hela svenska folket i en sorts vanmäktig rädsla av att råka ut för olyckor om de tycker fel. Det är alltså okey att ha cykelhjälm men inte okey att få skydda sig från skadlig politisk påverkan. Det är okey att försäkra sig från livets alla fysiska missöden, men inte okey att ikläda sig en andlig rustning. Med andra ord, rätten att uttrycka sina känslor och öppet deklarera sin verklighetssyn. Alltså menar våra fostrare att det är viktigare att skydda kroppens mjukdelar än förståndet.

Som Sverigedemokrat känner man verkligen för de judar som förföljdes under Hitlertiden i det att de forna olycksbröderna påtvingades tatueringar och judestjärnor för allmänhetens beskådande. När ska enpartistaten tvinga fram en laghjälm för oss Sverigedemokrater som en sorts hycklande välmening att inte AFA ska sparka sönder skallen på oss? Detta samtidigt som vår politik blir ännu mer brännmärkt som ett sorts skambrott.

Att alltid gå omkring och känna sig hotad, att minnas tidigare övergrepp, att utstå förtal och förrakt från politiker och media i form av lögner och häckleri är ren och skär misshandel. Det som händer är att individens inre blir så mörbultad och skadad att risk för depression ökar då ingen finns som lyfter av skulden. Vem är då jag och mina partikamrater som av samhället behandlas värre än mördare och som därmed anses vara fredlösa av både rättssamhället och landets ledning? I en rättsstat har man nämligen rätt till en försvarare och en utredning rörande anklagelsen kring det påstådda brottet, i det man anses oskyldig tills motsatsen bevivats. I Sverige är det tvärtom. Här tycks det vara fullt acceptabelt att hota, förtala och misshandla Sverigedemokrater utan att det politiska etablissemanget reagerar. Man anar därför ett godtycke och ett gillande till dessa våldshandlingar.

I landet som Gud glömde har laglösheten fått sitt säte, i det att nationen snart upphört existera och där den druckna Svenska kyrkan spyr ur sin kristna tro. I Sverige sjunger man fyllesånger om hur god och rättvis man är i det man misshandlar och trampar på sina barn som ropar efter beskydd. Gud nåde den som påstår att landets ledning är grym och hänsynslös. - Knip igen…och sätt på dig hjälmen. Men vi Sverigedemokrater behöver inte hjälmen. Den inre träning vi fått av att utstå all misshandel är av ett särskilt slag. Bildligt sätt bär vi vår rustning innuti.. och därför blir hjälmen överflödig.

I väntan på fri television

SVT har nu ett tag omnämnt sig som ” 50 år med fri television” men frågan är. Hur många går egentligen på det här?
Om det nu råder fri television undrar jag för det första varför det ständigt är samma personer, som år efter år, sitter i samma TV-soffa och agerar proffstyckare åt oss andra. Alla verkar så ”tjenis” med varandra på ett tryggt och mysigt sätt.

Och förresten. Har ni tänkt på hur en del nyhetsankare, med hjälp av röstlägen och ansiktsuttryck, hjälper oss TV-tittare att veta hur vi ska tycka i vissa nyhetsflöden som rabblas upp? Det har faktiskt irriterat mig en hel del gånger, och en del nyhetsankare är mer duktig på det än andra, så var uppmärksam så får ni se vad jag menar. Bläddrar man mellan ettan och tvåan uppvisas i stort samma sorts nyheter. Och därför har jag faktiskt aldrig förstått varför dessa nyhetsorgan upptar plats med två olika kanaler. Hela världen tycks enligt Aktuellt och Rapport bestå av mellanöstern (vars folk det är synd om förutom israelerna förstås, som är ena riktiga skitstövlar enligt SVT), Europa och USA med den krigiska Busch i spetsen som är ett riktigt sattyg, har vi svenskar lärt oss förstå.

Den påstått fria televsionen verkar alltså hellre lägga ut våra licenspengarna på att propagera för sitt eget existensberättigande, än att leverera kvalité, och det är inte så lite fräckt det. För hade man varit hederlig borde man väl i stället leverera en schysst vara till den hårt betalande kunden och inte tvärtom. Det skulle därför ha varit roligt att se den energiskt granskande Sverker Olofsson i programmet Plus kasta SVT:s trallande slogan om fri television i sin berömda soptunna.

Sedan har vi alla dessa kampanjer som är en riktig styggelse för demokratin, och som under 1970-talet blivit ett allt större inslag i våra media. Måhända har den fria televisionen fått inspiration från den moderna reklamens arbetsmetoder…eller kanske rent av från öststaternas framgångsrika kampanjer. Jag för min del föredrar det offentliga samtalet framför offentliga kamapanjer som varken tål ifrågasättande och som förskräckligt nog även tycks förespråka förföljelse av oliktänkare. För att förstå skillnaden mellan det offentliga samtalet och en offentlig kampanj ska jag kort beskriva de bägge kommunikationsformerna.

I det privata liksom i det offentliga samtalet finns nämligen en viss jämlikhet mellan parterna. Man lyssnar och tar hänsyn till varandras argument och gör en återkoppling vilket gör att kommunikationen fungerar. Här rensas automatiskt fördomar, ogundade åsikter och logiska felslut inför både debattörerna och allmänheten. Kampanjerna i sin tur har till syfte att påverka, där man ser mottagaren som ett passivt objekt. Någon informatorisk återkoppling finns inte, och eventuella meningsmotståndare erbjuds alltid ett underläge där programledaren själv verkar vara klart emot denna.

Vad kan du då göra för att motverka dessa krafter i en sorts befrielse från den fria televisionen, och övrig medias åsiktsjournalistik? Faktiskt mer än vad du kanske tror. Till en början är det din plikt att börja lita på ditt förstånd och dina sinnen och erkänna dessa förmågor inför dig själv. Ett andra steg är att öppet prata om dina värderingar med alla omkring dig, och jag lovar att du kommer bli förvånad över hur många det är som håller med dig. Börja skriva artiklar och insändare och vänd dig till dina politiker och be dem ta upp dina frågor och din syn på verkligheten. Ta även upp diskussioner i andra sammanhang du eventuellt tillhör. Fri television och hela mediavänstern är nämligen rädd för att du ska börja prata. Så för Guds skull. Gör det.