Jag vet inte någon som uttryckligen sagt sig önska bli lapplisa. Däremot kände jag en gång en kvinna som utövat yrket. Hon berättade att hon inte var riktigt som de andra lapplisorna, för hon tyckte så synd om bilisterna att hon lät bli att bötfälla dem. Lapplisan blev inte länge kvar i sitt yrke, men jag kände sympati för henne på ett personligt sätt. Och det gjorde nog flera, som ibland skickade henne en blomma som tack för att hon räddat deras månadsekonomi, berättade hon.
Lapplisan var uppenbarligen inte solidarisk mot samhället då vi har fått lära oss att bilister är skurkar som ska klämmas åt. Bilister är på något vis detsamma som kapitalister som tydligen är oförskämt rika som fortfarande har råd med bil trots alla skatter och avgifter. Ett sinnrikt sätt man därför hittat på är hitta på ytterligare sätt att försöka dra av dessa pengar. Man hotar bilister med böter om de inte visar fotgängare företräde vid övergångstället. Bilisten stämplas därmed som förövare och fotgängaren som offer och därmed har man lyckats symboliserar klassamhället ända ner på trottoarnivå. Många fotgängare tycks njuta av sin nyvunna makt i det att jag många gånger tyckt mig se ett rent förakt hos gatans proletärer. Berusad av makt bevärdigar sig många inte ens att kasta en blick åt vare sig höger eller vänster innan de stövlar över vägen. Jag har definitivt inget emot att bilister visar artighet och släpper fram fotgängare. Men så fort pengar och böter kommer in i bilden riskerar det sämsta komma fram hos många av oss. Speciellt om man av samhället tilldelats favören av att identifieras sig som en utsatt grupp.
I detta land riktigt älskar man att göda den svenska avundsjukan och småsintheten. – Det är väl inte för mycket begärt att dessa välbeställda bilister, som till och med har råd att parkera i de dyraste parkeringshusen kan visa en fattig kommunanställd lite respekt, muttrar således den ena till sin kamrat ute vid vägen. Denne håller med och myser av välbehag.
Bilisten hamnar således i samma fack som småföretagarnas vars pengar helt måste beslagtas då de nu stämplas som både kriminell och som kapitalist. Och man kan fundera på om det är därför kommunen i sann kommunistisk anda väljer att sabotera för de bilburna att handla genom att först dra av dem deras pengar i form av p-avgifter och sedan terrorisera medp-böter för att göra upplevelsen i centrum till en riktig skräckupplevelse. Pengar som istället skulle ha gått till konsumtion och gynna lokalhandeln.
För att understödja idén om att fotgängare är goda, och bilister onda är det därför viktigt att förgifta de kommunanställdas sinnen så mycket som möjligt så att samvetet förbränns. Och det är därför det är rent omöjligt att få rätt mot en lapplisa, oavsett om man anlitat advokat eller kan visa upp fotografier som bevis. I den privata servicesektorn finns en attityd som säger att kunden alltid har rätt. Så inte inom kommunen där man fått lära sig förakta ett sådant synsätt. – Ett sådant uttalande faller på sin egen orimlighet, har man fått lärt sig att säga.
Det är inte konstigt att många lapplisor till sist är så berusade av hat att lappandet närmast blivit en personlig angelägenhet. Som många vet tjänar inte en kommunanställd särskilt bra vilket innebär att många ensamstående kommunanställda knappt själva har råd med bil. Man hämnas. Och får betalt för det. Vidare får man veta att detta är solidariskt mot samhället. Men för min del vill jag gärna vända på det och säga det vore mer solidariskt av samhället att sluta förbjuda parkering på så många ställen som möjligt för att istället bygga plats för det bilsamhälle man egentligen uppmuntrar. För trots att bilister skuldbeläggs som miljöbovar uppmanas alla ha både körkort och tillgång till bil. Detta för att komma ut på arbetsmarknaden och klara det moderna livstempo som skiljer sig från förr. Kommunen bygger ju inga bostäder med tillhörande stall invid allmännyttan som stimulerar till häst och vagn. Det har faktiskt många gånger förvånat mig att inte miljöpartiet för länge sedan lagt motioner om en sådan stadsplanering. Vi skulle direkt kunna skilja ut oss från andra länder och därmed bli ett föredöme i hur man räddar moder jord från den kommande miljökatastrofen.
Men det kanske är viktigare att sätta grupp mot grupp så att ekonomisk konfiskering kan rättfärdigas mot dem som utmålas vara samhällets fiende nummer ett. Och så kan hatet mot bilister utvecklas till en ren arbetsskada då bitterhet och vantrivsel på jobbet gjort kommunalslaven stenhård och militant. Det är då den där varma pirrningen av välbehag infinner sig i magen då en parkeringsbot på 700 spänn skrivs ut på en sprillans ny BMW. – Det kapitalist-svinet…nu ska han få.
