Sitt still i båten, det har gungat förr

Klimatet står nu högt i kurs och kommer därför att bli en stor fråga inför nästa val. Det visar sig att man tagit stort intryck av Al Gores film om den Obekväma sanningen i det man ryser, och därmed ständigt försvarar allt högre bränslekostnader i väntan på världens undergång. Men har man inte i alla tider haft teorier kring världens undergång. Man har skrämt med häxor, domedagen, ragnarök, tidens slut, helvetet och harmageddon. Kärt barn har många namn. Och varför inte. Skräck köper lika bra som sex.

Men inte kan vi väl jämföra dåtidens primitiva vetenskap med nutidens, kan man här protestera, tänk vilken teknik vi har idag och tänk vilka mätinstrument det finns. Och förresten…så är väl vi människor mer upplysta idag än förr och inte lika lättlurade.
Det är jag däremot inte lika tvärsäker på. Jag tror nämligen man litar lika blint på dem som gapar mest, precis som förr, vars förespråkare för den egna teorin förstår att utnyttja människans skräck att framstå som okunnig. Och en sak är säker. Det man skriar mest om, har jag alltid varit skeptisk mot. Sakfrågor man däremot försöker tiga ihjäl är desto mer intressanta.

I dag finns dock forskare som kritiserar växthusteoretikerna i det man själv förklarar klimatförändringarna bero på solen. Varför har då växthusteoretikerna fått dominera debatten kan man undra. Den svenske klimatforskaren Wibjörn Karlén, menar att soleteorin anses vara för kontroversiell, och detta trots att jordklotet under hela dess historia haft klimatförändringar av stora mått. Faktiskt även då varken människor eller motorburen teknik fanns.

Här kan man faktiskt någonstans börja fundera över om dagens forskare är så mycket mer att lita på än gårdagens egentligen. Men vi har ju statistik från FN-organet IPPC, det är väl bevis nog? Och dagens moderna vetenskapsmän med dess överlägsna teknik. Tänk på det. Det är ju idiotsäkert. – De väljer medvetet ut extrempunkterna i en serie då de ska göra jämförelser, hävdar Wibjörn Karlén.
Han menar vidare att forskare med hans åsikter och analyser utfryses och inte tillåts delta i miljödebatten. – TV-reportrar brukar säga att de inte får ta mig med i sina repotage, fortsätter han i tidningen Realtid.

Nu ropar utredare från vägverket ut att avgasutsläppen från etanolbilarna är större än från bensinbilar. Och samtidigt skriver professor Mark jacobson vid Stanforduniversitet i USA att etanol rent av är hälsofarligt på grund av att detta medverkar till att ozonhalten stiger. Snacka om otur. För i Sverige har man ju (naturligtvis) satsat mest i Europa på etanolbilar.

Visst är det imponerande med titlar, och så har det nog alltid varit. För så fort man slänger omkring sig en titel som forskare eller expert, är det precis som om man därmed blivit moraliskt ofelbar. Att det skulle vara så tvivlar jag också starkt på. Så i väntan på världens undergång, oavsett vad man nu döper den till, bör vi nog vara förnuftiga och se till att vardagen fungerar. Vi kan för närvarande inte avskaffa alla bilar eller beskatta bränslet för högt, då det inte finns något bra alternativ. Därmed säger jag inte att jag är för miljöförstöring och uppmuntrar till törstiga motorer eller okynnesåkning. Jag vill bara inte att politiker frestas att fatta beslut utifrån en ensidig och kanske felaktig information som kan få stora konskevenser på både tillväxt och välfärd. Detta samtidigt som de tänkta miljövinsterna blir ringa eller lika med noll.

Då man i historien tidigare orsakat masshysteri och förföljt oliktänkare, oberoende vad det handlat om, har sanningen ändå kommit fram till slut. Detta då kritiker till sist lyckats vinna tillräckligt mycket gehör. Även det fenomenet kommer att upprepas framöver. Och då har folk alltid vaknat upp och yrvaket frågat sig samma sak varje gång: - Hur var det möjligt att folk trodde på det där, men idag är vi tack och liv förnuftiga.

Det finns inget nytt under solen

Att som kyrkopolitiker vilja bevara den kristna tron med dess traditioner och värderingar är sannerligen inte lätt. Då våra kyrkofäder i Rom antog kristendomen som statsreligion och ensamma sammanställde den heliga skrift förföljdes många andra kristna grupper som ansåg sig vara närmare kristendomens tankar. Deras texter undangömdes, människorna förföljdes och mördades i det de kallades kättare. Därför fick aldrig allmogen själva läsa och avgöra vad som skulle kunna tänkas vara sant eller inte.

Men lek i stället med tanken på att exempelvis gnostikerna skulle ha haft ett större politiskt inflytande och vunnit dragkampen om kristendomens inriktning. Vilka skulle då ha kallats för kättare idag, och hur skulle kristendomen ha utvecklats om inte exempelvis Paulus lyckats få så stort inflytande?

Det förefaller inte som att tidernas har förändrats särskilt mycket vad gäller kyrkopolitikernas och makthavares åsiktsstyrning oavsett medeltid eller inte. I dag är våra kyrkofäder precis likadana som förr i det man agerar medlöpare till den världsliga makten varför sanningen oftast får dra det kortaste strået.

Nu ska jag inte jämföra oss Sverigedemokrater med de forna gnostikerna men jag vill peka på likheterna i kyrkans agerande när grupper i samhället har en annan syn på sanningen än den som redan har bestämts. I januari 2007 nekades exempelvis Sverigedemokraterna att hyra lokal av Svenska kyrkan i Gävle för sitt årsmöte. Trots att man är demokratiskt folkvald och sitter i kyrkofullmäktige ansåg kyrkan nomineringsgruppen som så farligt att man till och med trotsade Sveriges grundlag om rätt till mötesfrihet. I Sverigedemokraternas kyrkopolitik står det att man vill värna och stärka kristendomen i landet men det hjälpte tydligen inte då det är uppenbart att vi plötsligt har olika intressen i frågan.

I september ringde P1 upp mig för en intervju och frågade varför Sverigedemokraterna var emot dagens invandringspolitik då Jesus själv en gång varit flykting. Med denna argumentation tycktes journalisten mena att en restriktiv invandringspolitik skulle vara okristlig. Jag svarade att det snarare är okristligt av våra makthavare att medvetet anställa ett gränslöst kaos i landet vilket drabbar både infödda som utlandsfödda med tilltagande laglöshet som följd. Detta klipptes bort i programmet.

I oktober fick Sverigedemokraterna ett helt uppslag i Kyrkans tidning där man granskat partiets företrädares kunnighet och aktivitet i kyrkopolitiken. De flesta av Sverigedemokraternas kyrkopolitiker klassades ner som viljelösa och ointresserade med undantag från en kyrkopolitiker i Gävle. Hade man gått in ännu djupare än att bara granska Sverigedemokraterna hade man kunnat se att denna Sverigedemokrat i Gävle var den enda nomineringsgruppen som lagt egna förslag. Men dessa var man inte intresserad av då smutskastningen var enda syftet.

I november lade Sverigedemokraterna en egen budget i Gävles samfällighet där vi betonade vikten av att återgå till kyrkans egentliga kärnverksamhet för att få denna mer intressant. För ingen som vill vara alla till lags blir egentligen särskilt omtyckt vilket Svenska kyrkan motvilligt kan tvingas erkänna. Botemedlet för att komma tillrätta med medlemsflykten anser vi därför inte är att höja kyrkoavgiften utan i stället tydligare profilera sig i sin ursprungliga identitet för att bli trovärdig.

I december lade vi in ytterligare två motioner i kyrkofullmäktige om instiftande av ungdomsråd och gemensamma gudstjänster. Vidare reserverade jag mig i kyrkorådet mot att kollekt skulle upptas till asylkommittén i Gävleborg. Vi har redan Europas mest generösa invandringspolitik i det jag menar att kyrkan ska vara lojal mot landets lagar och inte stödja en hållning som kan medverka till illegal verksamhet med människohandel och socialt kaos. I Sverige tycks man sitta fast i ett offer/förövartänk där de som kallas offer vinner poäng genom att flytta fram sina positioner. Ett skuldbeläggande av offrets tänkande och handlande är helt otänkbart. Därmed tycks Svenska kyrkan ha blivit beroende av att ha så många offer som möjligt omkring sig för att få bekräfta sin egen godhet. Men ger oss denna frukt ett tryggt samhälle? Se dig omkring och döm själv.

I Landskrona kör de verkstad och lite prat

I Landskrona kommer man nu att genomföra drogtester i högstadiet vilket är glädjande då problemet med droger är mer omfattande än vad många av oss tror. Att i dag vara tonårsförälder är inte lätt och vi föräldrar rår därför inte ensamma på de enorma krafter som sysselsätter hela den internationella knarkhandeln. Därför måste det växande drogmissbruket bland ungdomar erkännas som ett mycket allvarligt samhällsproblem och inte enbart som ett tragiskt misslyckande i den egna familjen.

För vi får ju trots allt inte låsa in våra barn som ett sätt att skydda dem från denna samhällsfara. Det råder skolplikt och många av oss måste arbeta.

Inte heller har vi föräldrar teknisk möjlighet att dygnet runt kontrollera vilka våra ungdomar träffar och pratar med minut för minut. Till detta krävs nämligen särskilda sändare som opereras in under huden på ungdomarna. I England börjar förvisso föräldrar använda denna teknik men den är ännu ovanlig i Sverige.

Att anställa en privatdetektiv som skuggar och buggar är dels ekonomiskt oförsvarbart för den lilla familjen, och dels är privatdetektiver här i landet besvärlig att få tillgång till, även om branschen borde vara framgångsrik med tanke på omständigheterna. Så nog borde man väl ändå som förälder få önska att åtminstone skolorna ute i landet aktivt jobbade för en drogfrihet i ett sätt att göra livet lite lättare.

Då min dotter Louise gick i högstadiet berättade hon om kamrater som började med hasch redan i sjuan för att sedan avancera till tyngre saker. Därmed fick hon följa kamraternas liv från den rökande varianten till den allt snabbare resan till kategorin ”pundare”. Ingen i lärarkåren såg eller förstod vad som hände trots att ungdomarna fanns drogade på skolan, påpekade hon. Så ramlade plötsligt dödsbuden in. Allt från självmord till andra mystiska dödsfall. Som 16-åring började hon läsa dödsannonserna, vilket i mitt tycke var alldeles för tidigt. Och jag försökte trösta men kände en obehaglig vanmakt. Detta hände i Sandviken och jag har svårt att tro att Sandvikens grundskolor skulle vara ensamma i landet att ha missbruksproblem.

Ingen normal ung människa går förbi en sådan här verklighet oberörd vilket medför att ungdomars behov av att utagera och ventilera naturligtvis blir stort. Det är därför förståeligt att så många i dag har koncentrationssvårigheter, är allmänt otrygga och därmed klarar skolan allt sämre. Denna slutsats stärks av studier från andra länder som har erfarenhet av droger och drogtester. Då man i exempelvis USA och i England genomförde drogtester på skolan, enligt tidningen Drugnews, uppgavs den positiva effekten av just ett större lugn på skolorna, bättre studieresultat och mer nöjda elever.

Vi i Gävle har tidigare lagt en motion om slumpmässiga drogtester i skolan men fick då avslag på grund av att fullmäktige ansåg integriteten vara viktigare än att arbeta drogförebyggande. Jag känner därför starkt med de föräldrar och anhöriga som nu ensam tvingas fortsätta sin kamp för sina ungdomar i Gävle. Många på anhörighetsprogrammet, på det nu nedlagda GBC, var just mödrar som farit mycket illa av sina barns drogande och drickande, i det att vissa av dem själva hamnat i missbruk till slut som enda utväg att slippa känna.

Vad gäller Landskrona kommun är jag övertygad om att många elever som vuxna kommer att tacka de ansvariga för att de så modigt grep in för att utmana drogerna. Och fler kommer förmodligen så göra. Förutom givetvis anhöriga, kan tilläggas vårdpersonal, polis, kriminalvårdare, behandlingspersonal, socialsekreterare och lärare.