Så tämjer man en träl

Det går bra för Sverige och arbetslösheten är rekordlåg. Detta hör vi oavsett vilken regering som styr. Rent nationalekonomiskt är det nog sant att det går bra för Sverige, men knappast för så många svenskar, vars liv slagits i spillror på grund av arbetslivets rationaliseringar, indragningar, familjepolitik och den djungelmentalitet som råder i fråga om konkurrens. Detta är väl i och för sig tråkigt, tycks våra politiker och ekonomer mena, men det är sådana smällar man får ta.

Anledningen till att AMS redogör den ständigt rekordlåga arbetslösheten är en gåta för många. Ett allmänt begrepp är att man ”mörkar siffrorna” och det gör man antagligen för att man har någonting att dölja. Men vad är det då för sanning som inte tål världens ljus. Vi får nog gå tillbaka några år för att se vad som hände på Ann Wibbles tid. Fru Wibble var tydligen så inspirerad av den amerikanska ekonomen Edmund Phelps att hon ville förverkliga hans teorier i landet Sverige med stor hast. Edmund Phelps var känd för sina idéer om ”den naturliga arbetslösheten” även kallad ”jämviktsarbetslösheten”. Teorin gick ut på att skapa en sådan stor arbetslöshet som möjligt så att lönenivåerna kunde sjunka. Därmed skulle företagen göra stora pengar och inflationen kunde hållas nere på en minimum . Om däremot arbetslösheten skulle sjunka, skulle detta leda till höga lönekrav vilket i sin tur skapar inflation som inte går att styra.

Plötsligt påbörjades en besparingshysteri i landet utan dess like, till följd av massuppsägningar både inom den offentliga sektorn och i företagen. De anställda som blev kvar kände en munkavel på sig, och fann sig i det mesta för att inte själva bli bortrationaliserade. Nu äntligen började massarbetslösheten skapas som var så hett efterlängtad, i syfte att samla ihop en reservarmé av trälar som gick med på vad som helst. I Sverige gick denna filosofi under beteckningen NAIRM ”The Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment” vilket betyder Icke inflationsdrivande arbetslöshetsnivå.

Som betraktare kan man tycka det vara solklart att man mellan blocken gjort upp denna sinnrika plan i hemlighet, för annars skulle väl inte regeringen Persson fortsätta i Wibbles fotspår efter maktskiftet som blev. I det senaste riksdagsvalet kom återigen borgarna till makten efter folkets vädjan efter en förändring på arbetsmarknanden. Och vad får man höra? Jo, samma gamla skåpmat. Arbetslöheten är rekordlåg, förvisso är den reviderad en smula…men ändå. Arbetslösheten påstås nu vara lika låg som för 16 år sedan. Men de gynnare som trots detta är sturska nog, att beteckna sig som arbetslösa lovas sättas åt ordentligt. Sverige är ett land som är fantastiskt duktig på att hitta på landsklyschor, och en av dessa lyder så här: ”Det finns jobb för den som vill”. Förhoppningen är naturligtvis att befolkningen ska börja hetsa mot varandra så att samhällsbyggarna får vara ifred med sina ingenjörskonster. Detta är en urgammal och framgångsrik metod.

En sådan tur att förre riksdagsmannen och LO-aktivisten Hans Karlsson för en tid sedan gick ut med det som vi alla egentligen känner till. Nämligen att den riktiga siffran för arbetslöshetsstatistiken ligger på mellan 20-25% om man räknar med alla undanskuffade. Det blir faktiskt många förlorare i Edmund Phelps värld om man samtidigt räknar med småföretagen som riskerar gå omkull då de i sin tur mister köpkraft och hamnar i arbetslöshet. Men om man erbjuder företag en massa olika bidrag för att bestämma vilka de tillfälligt ska anställa blir de säkert glada, och likaså AMS prognoser.

Det har väl inte undgått någon att Moderaterna blivit det nya Arbetarpartiet och inget är väl så kännetecknande för ett arbetarparti som att tvinga in folk i ett bidragsberoende. Om jag däremot fick ha en vision skulle exempelvis inkomstskatten bort, som borde betecknas som ren stöld. Det finns egentligen ingen anledning att ha skatt på arbete och det är vidare omoraliskt att politiker ska ha hand om 2/3 av en arbetares totala inkomst i form av alla möjliga sorters skatter och avgifter. Med ett sådant högt skattetryck som råder idag riskerar arbetslösheten blir permanent och familjelivet bakbundet.

Avslutningsvis ska jag upplysa om att ”Den naturliga arbetslöshetsmodellen” fått kritik av andra ekonomer som kallat denne för en moralfilosofisk mardröm. Man menar att inflationen kan gå ända upp till 5-6 procent, och att skapad arbetslöshet inte är enda vägen att gå för en god tillväxt. Men trots framlagda bevis där man pekat på länder som haft en annan framgångsrik modell kör Sverige efter sitt eget huvud. Edmund Phelps teorier anses tydligen vara lika inspirerande som det Kommunistiska manifestet. För även om man visserligen kan ha 5-6 procent inflation ska Sverige minsann visa omvärlden att vi klarar närmast noll. Och trots massarbetslöshet, vill Sverige minsann visa omvärlden att vi kan bygga in ännu mer massarbetslöshet utan att det syns. Vi kan även lyckas bättre än vad man gjorde på medeltiden genom att skapa en effektivare livegenskap genom att göra denna bättre organiserad. Sverige är fantastiskt eller hur.

Varför färgar alla håret svart?

- Det är mycket olyckligt att ingen tidigare har reagerat, utropade ledamot Jan Fjellstedt för integration -och demokratinämnden.
Därför stoppar nu kristdemokraterna partiets kampanjmaterial om vårdnadsbidraget då bilderna på foldern uppvisar blonda barn.

Detta känsliga faktum att det fortfarande existerar blonda personer i landet upplevs uppenbarligen som en tickande bomb som växer månad för månad. Kristdemokraterna agerar därför lydigt med att sopa undan denna företeelse, och därmed skambelägger man alla dem med ”fel” utseende.

Den som ansvarat för kristdemokraternas folder är pressekreterare Susanne Ahlström som nu i efterhand säger sig ha förståelse för de upprörda känslorna som kampanjmaterialet framkallat. Hon anser att kritiken varit riktig och lovar att materialet inte kommer att lyftas fram. Men trots detta har i nuläget 8 000 exemplar av broschyren redan hunnit delas ut i landet.

- Vi vill ju stå för ett samhälle där alla behövs, urskuldrar sig Susanne Ahlström då hon ber om ursäkt för den misshagliga bilden av de rågblonda barnen.

Uttalandet får stå för sig själv och blir en påminnelse om vad man i Sverige egentligen håller på med. Här lovar Sveriges regering fritt inträde till världens alla folk, vilket innebär att man naturligtvis måste försöka låtsats som att ingen redan tidigare bodde här.  Detta är naturligtivs inte helt lätt och ställer ibland till problem då de rågblonda envisas med att än så länge hänga kvar.

Så innan alla blonda personer hunnit försvinna på ”naturlig” väg om ca 30-50 år gäller det att maskera dem som ännu finns kvar. Påminnelsen om kvarlevan är känslig och kan därför förklara varför det plötsligt är så trendigt att färga håret svart eller mörkt. På 80 talet däremot skulle alla helst ha hårdrocksfrisyrer och där var minsann det rågblonda inslaget populärt.

Nu väntar jag bara på att man ska smyga in trenden att locka svenska kvinnor bära huvudprydnad av icke västerländsk modell. Till en början med exotiska och färgglada kulörer som matchar en klädnad från den indiska klädkedjan. I landet Sverige är man nämligen känd för att vara världsbäst i allt, och detta speciellt i hur man lyckas i reformer och attitydspåverkan. Så varför ska man då bara begränsa sig till att reformera familje -och arbetsliv?

Som varje väsen med avsaknad av vare sig självkänsla eller insikt blir resultatet alltid detsamma. Ett skräckvälde vars invånare darrar av fruktan för den enfaldiga jätten som fått makt att löpa amok i sin jakt att sluka och söndertrampa. Bäst att då gömma sig så man varken syns eller hörs, och därvid har det svenska talesättet uppkommit i var mans mun: ”Jag säger ingenting…så har jag ingenting sagt”.

Jämställdhetspolitiken hör hemma i en skräckkabinett

Mona Sahlin hävdade i en TV-debatt med Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna var ett kvinnofientligt parti då vi ville få ner det höga aborttalet i landet. Andra politiker vill tvärtom att det ska utföras fler aborter i Sverige, då detta blivit en symbolfråga att svenskarna är världsmästare i jämställdhet. Jag kan inte låta bli att le åt vad som anses vara kvinnofientligt och inte. Enligt Sveriges syn på kvinnor är vi okänsliga ting som likt krockade bilar körs in på en verkstad då det skett en ”olycka”.

Får Hägglund som han vill är snart abortstolen att likna med rullande bandet. Men då anstormningen förväntas bli stor får vi nog inte förvånas över om ingreppet föreslås utföras kollektivt i ett enda rum. Man måste ju ändock någonstans, trots all välmening, se över personalkostnader, tidspress och lokalbrist. Om detta skulle upplevas som genant…? Inte då. Dagens moderna kvinnor har nämligen vuxit ifrån dessa pryda vanföreställningar. Det kan kvällstidningarna och andra slätstrukna TV-program försäkra oss om. Och tänk så mycket gemensamt man har med varandra där man låter sig ”behandlas” i samma rum. Vilket systerskap. Sedan är det bara att tuta och köra igen som om ingenting har hänt.

Har socialdemokraterna en kvinnovänlig politik? Jag vill påstå att dessa feministhycklare för en kvinnostympande politik där kvinnan indoktrineras till att undertrycka och förtränga sin naturliga längtan efter hem och barn. Kvinnors tidigare så viktiga och sociala färdigheter i omvårdnad och hemkunskap har av socialisterna svärtas ner så till den grad, att kvinnors egentliga värde idag enbart består i hur hon lanserar sig ute på sexmarknaden. Att äta eller ätas. ”Så blir du hans sexgudinna” lyder löpsedlarna i kvällstidningar som förrut prydde gamla tiders herrtidningar. Promiskutet, ytlighet och bekräftelse är sossarnas kvinnoideal. Kvinnan uppfostras till att bli lik de män hon själv avskyr att bli utnyttjad och föraktad av.

Socialister och andra kamoflerade kommunister bland våra riksdagspartier är förnuftiga människors värsta fiende. De etiska, andliga och kulturella värden som förnuftiga människor bygger upp, gör socialisterna allt för att riva ner. Så beter sig endast en fiende till varje ordnat samhälle, och de människor i Sverige som fått sina liv förstört genom socialisterns familjepolitik kan räknas i tusentals. Egentliga borde de brottsliga makthavarna ersätta dem eller deras anhöriga ur egen ficka. För om exempelvis ett gäng förbrytare skadar en grupp om flera personer, betraktas dessa gärningsmän som ytterst samhällsfarliga och får i bästa fall en dom. Varför går socialisterna fria i Sverige? Det är ju helt makalöst att den röda terrorn inte ställts inför riksrätt för länge sedan, men det kan ju kanske bero på att man i tid sett till att avskaffa denna.

Det viktiga könsmaktsperspektivet, könskriget och den perverterade jämställdheten i Sverige är en ren styggelse där vårat land nu kan liknas med en förhärjad krigsplats. I alla krig blir de svaga mest drabbade. Idag springer barnen rotlöst omkring i skuggan av ruinerna och försöker hitta sin stympade identietet i olika lösa sammanhang. Ibland sätter man på sig fel ögon och omaka händer. Hur ska man veta då inga förebilder längre finns? I de flesta styvfamiljer råder krig och upplösning inom hemmets väggar, men denna skamfulla verkligen talar man tyst om. Att blod är tjockare än vatten är förbjudet att erkänna i Sverige.

Att ödelägga landet med hjälp av en pervers familjepolitik är en uppfinning av Karl Marx där han skriver att ”lika arbetstvång ska råda för alla och offentlig och kostnadsfri uppfostran av barn”. Därför vägrar Sverige göra sig av med alla dessa kostsamma daghem som finns i varje gränd i landet trots att de är en ekonomisk förlust. Förutom kostnad av drift och löner medföljer andra kostnader för vård av sjukt barn, och sjukskrivningar pga olika bakterier och virus instutionsvistelsen utsätter familjen för. Den familjepolitik som hyllas i Sverige medför även kostnader för rättsväsendet i form av familjetvister, socialtjänst, underhållsstöd, bidragsberoende och höga sjukvårdskostnader i form av hög självmordsstatistik, neuroser och missbruksrelaterade symptom. Den kostsamma ohälsan är gigantisk men ur ett sossefilter löser man detta enbart med ännu mer skattehöjningar och fler genuspedagoger i den kommunala verksamheten.

Vänsterns könskrig som även högern trallat in i, har haft en hemsk och förödande effekt på kvinnor och är samhällets värsta fiende. Den har medfört den mest omfattande slakten på varaktiga och sunda relationer. Men våra bödlar får aldrig nog av sin själsliga massaker. De är berusade av blod och kräver ännu värre ”kickar” för att få känna av sin berusning. Helst borde vi alla bli homosexuella också, för då har man nått det yttersta målet för jämlikhet mellan män och kvinnor. Alla kan döpa sig till Bengt eller Lotta oavsett kön, och bo ihop i stora kollektiv och ha sex med alla. Då anses man ha en tolerant och framförallt en fin kvinnosyn. Är man skapt olika får man göra något åt detta. Män kan börja amma och kvinnor kan bli bitchiga och burleska likt värsta sortens karlakarlar man lyckas gräva fram i de mest ångestladdade miljöer. Förslagen är många när det gäller att kriga mot kärnfamiljen som anses vara en kvinnofälla.

Det är inget biologiskt fel på kvinnor som önskar vara mödrar på heltid för sina barns bästa. Kvinnans sammansättning av hormoner, kroppsliga funktioner och andra mentala förmågor gör henne nämligen mycket lämpad för detta viktiga arbete som kommer att betala sig i längden. Mödrars arbete borde uppvärderas och aktas som ett mycket viktigt arbete och likställas med andra yrkesgruppers. Då har man uppnått en äkta jämlikhet då arbete värderas lika och där samhället stödjer alla former av vårdinriktning för de svaga och utsatta grupperna i samhället. Små barn som föredrar den egna föräldern hemma som vårdare istället för att vara på instution, är det inte heller något biologiskt fel på. Lika lite som att en del människor har dåligt med pigment i kroppen, och att det alltid kommer att födas barn som aldrig kommer att rösta på sossarna.

Det är egentligen förbluffande att det fortfarande finns så många som ställer upp på vänsterns jämställdhetspolitik och inte förpassat den dit den hör hemma, nämligen på soptippen eller i en skräckkabinett. Det bästa sättet att bli av med den enfaldiga och skadliga feminismen är därför att skratta ut den. Men frågan är om svenskarna har tillräckligt med humor och distans till sig själva för att skratta åt den barnsliga svenska feminismen. Om Socialdemokraterna har en kvinnovänlig politik? Jo, jag tackar jag.