Socialism, lucka och vev

Med anledning av Arbetarbladets ledarskribent Jenny Wennbergs anklagelse den 14 september om att det är företagen som splittrar kärnfamiljen och inte den röda politiken, vill jag här på ett pedagogiskt och ironiskt sätt berätta en historia. Den beskriver en framtida jämnställdhetspolitik i sin värsta avart som snart kan vara här om socialisterna får fortsatt inflytande. Var och en får härmed bedöma om detta kan bli verklighet eller inte.

En man kliver in på ett åkeri för en anställningsintervju och visas tillrätta i en stol med en kopp kaffe. Chefen Bergman informerar om arbetsuppgifterna och mannen får därmed berätta om sig själv och sin livssitutation.

- Min fru kommer att få barn om fem månader och det innebär att jag kommer att vara pappaledig det andra halvåret efter födseln.

Bergman som har hårt arbetat fram sitt företag i tjugo år slår ihop händerna av förtjusning och ansiktet skrynklas ihop av ren lycka.

- Härligt min gosse. Det står visserligen många i kö för att få jobbet men ingen har kommit till intervjun med det önskemålet du har. Jag anställer dig genast och när du blir pappaledig kan jag köra dina rutter själv…nä nä nä…det är ingen uppoffring alls. Jämnställdheten är hårt prioriterad på det här företaget och hemmapappor ska anställas först. Det är riktigt. Regeringen har ju annars hotat med att instifta en diskrimineringsombudsman för hemmamän. Det skulle vara katastrof för firman att få dåligt rykte så jag är faktiskt glad att du dök upp. Nu går vi och firar med tårta.

Tiden gick och mannen blev pappaledig som planerat vilket innebar att chefen jobbade dubbelt både som chef och som långtradarchaufför. Arbetspassen löpte från sju på morgonen till sex på eftermiddagen och hela kvällen och natten gick sedan åt till pappersarbete, möten och telefonsamtal. Bergmans fru började klaga på avsaknad av familjeliv och hotade med skilsmässa, varför han var snäll och tolerant och gjorde henne till viljes och skilde sig från henne utan onödiga känsloyttringar.

Inte ska väl fruar behöva känna sig undanskuffade av sina män, tänkte han godmodigt och lagade istället så att kollegan Lennart började uppvakta frun. – Se nu bara till att använda kondom, varnade chefen sin kollega som nu var rödögd av trötthet, det räcker med att en kille på jobbet är pappaledig och jag kan orkar inte arbeta för tre.

Det dröjde nu inte så länge förren det började gå dåligt för firman. Fler och fler män i vital ålder krävde pappaledigt och vård av sjukt barn. De hastigt tillsatta vikarierna kände inte till de ordinaries körrutter vilket innebar att leveranser blev försenade och klagomål började inkomma från uppretade leverantörer. Till slut sade vissa företag upp sina avtal med åkeriet varför de ekonomiska svårigheterna började bli påtagliga. Bergman började supa i hopp om att lugna ner sig, och exfrun blev med barn trots Bergmans varningar om kondom till Lennart, som i sin tur flydde fältet och sökte ett jobb på annan ort. Den bittra före detta hustrun terroriserade därmed Bergman dag och natt på telefonen och meddelade att hon gått med i FI:s nätverk.

Bergmans överhettade hjärna arbetade nu för fullt till att få en lösning på det mänskliga systemet. Om kvinnor födde barn och sedan direkt lämnade över dessa till sina män innebar detta att han istället för män, måste börja anställa kvinnor. Alltså började han anmäla arbetssökande på förmedlingen som bara var kvinnor och tyckte samtidigt att han borde få pris av den nye tillsatte jämnställdhetsministern. Problemet var bara att inga kvinnor sökte dessa jobb, medan traven av räkningar växte på skrivbordet.

Det var här han på nätet kom i kontakt med doktor Eric Swartz från Berlin som påstods experimentera med det mänskliga fortplantingsorganet. Det framkom att doktorn fått anslag från bland annat det Socialdemokratiska partiet i Sverige av ett mycket betydande belopp vilket gjort det möjligt för honom att framställa den nya människan. Doktorn och Bergman började mailväxla varför han återfick hoppet om framtiden i det han lade hela sitt liv och företag i doktorns händer. En vecka före jul träffades de två männen på ett svenskt hotell där man under en påkostad middag skrev ett köpekontrakt.

Instruktionerna löpte under en trerättersmiddag där doktorn kastade ut en ritning över bordet. – Varannan vecka kan en man förvandlas till kvinna då det finns en lucka på magen man vevar in könsorganen i. Bergman blev förtjust och gnuggade händerna av förtjusning. Detta skulle innebära att ingen av hans anställda löpte risk att hamna i en fullgången graviditet då all eventuell befruktning avstängdes automatiskt efter två veckor. Bergman beställde alltså in till företaget tio stycken tvåkönade varelser och sparkade därmed alla naturligt alstrade män på företetaget. – Skål, utbrast de båda herrarna och skakade hand.

Jämnställdhetsministern kan nu stå där med lång näsa, tänkte Bergman rusigt och började erkänna hur illa han avskydde denna överhet, för nu kan ingen bevisa att jag har fler män på företaget än kvinnor. Detta må vara höjden av jämställdhet så långt man kan gå, tänkte han nöjd och svepte i sig en whisky. Veven hade han med sig i en väska och luckan på magen syntes inte utanpå kläderna. Allt var perfekt.

Nu har jag med denna historia alltså avslöjat vilken typ av arbetskraft många företag annonserar efter i tidningarna. Ni känner väl igen den här beskrivningen: ”Du ska vara stresstålig, positiv, flexibel, frisk och ständigt vilja ta egna initiativ. Vidare ser vi att du är ung och har en gedigen utbildning med lång erfarenhet i yrket”

Det här är ingen vanlig människa. Det är ett kodspråk till hybriderna som med en speciell handhälsning avslöjar sin natur och sedan låter sig inspekteras i ett hemligt provrum. Det är därför just du aldrig kallas till intervju eller ens får svar på din ansökan. Och vem är egentligen ansvarig för utvecklingen. Politiker eller företagen? Döm själv.

I landet som Gud glömde

Jag hörde förra veckan att andelen vuxna med cykelhjälm ökat kraftigt. – I Stockholm är man särskilt ”duktig”, påvisade journalisten beskäftigt i morgonnyheterna. Och visst. Vi svenskar har ett ständigt sjå av att vara våra fostrare till lags, både vad gäller duktighet och präktighet. Man vill ju vara ett föredöme för sina barn och framstå som en ansvarsfull förälder och vuxen.

Men varför handlar detta nästan alltid enbart om en sorts präktighet som syns på ytan, och sällan om den inre? Att i Sverige tillhöra en politisk opposition, är däremot mer farligt än att cykla utan hjälm. Det kan jag garantera. Man kan visserligen få fram statistik med huvudskador för rebeller som cyklat utan hjälm, men frågan är om inte den politiska ”olydnaden” ändå skulle framstå som mer olycksbenägen om nu media såg ett intresse i att rapportera allt.

I dagarna har vi läst om hur Sdu:s ordförande Martin Kinnunens sambo släpats ut ur hemmet under knivhot och bakbundits. Detta är inte det enda övergreppet som drabbat Sveriges enda oppositionsparti. Och det vet allmänheten om trots att mycket inte står i tidningen. Därför bakbinds hela svenska folket i en sorts vanmäktig rädsla av att råka ut för olyckor om de tycker fel. Det är alltså okey att ha cykelhjälm men inte okey att få skydda sig från skadlig politisk påverkan. Det är okey att försäkra sig från livets alla fysiska missöden, men inte okey att ikläda sig en andlig rustning. Med andra ord, rätten att uttrycka sina känslor och öppet deklarera sin verklighetssyn. Alltså menar våra fostrare att det är viktigare att skydda kroppens mjukdelar än förståndet.

Som Sverigedemokrat känner man verkligen för de judar som förföljdes under Hitlertiden i det att de forna olycksbröderna påtvingades tatueringar och judestjärnor för allmänhetens beskådande. När ska enpartistaten tvinga fram en laghjälm för oss Sverigedemokrater som en sorts hycklande välmening att inte AFA ska sparka sönder skallen på oss? Detta samtidigt som vår politik blir ännu mer brännmärkt som ett sorts skambrott.

Att alltid gå omkring och känna sig hotad, att minnas tidigare övergrepp, att utstå förtal och förrakt från politiker och media i form av lögner och häckleri är ren och skär misshandel. Det som händer är att individens inre blir så mörbultad och skadad att risk för depression ökar då ingen finns som lyfter av skulden. Vem är då jag och mina partikamrater som av samhället behandlas värre än mördare och som därmed anses vara fredlösa av både rättssamhället och landets ledning? I en rättsstat har man nämligen rätt till en försvarare och en utredning rörande anklagelsen kring det påstådda brottet, i det man anses oskyldig tills motsatsen bevivats. I Sverige är det tvärtom. Här tycks det vara fullt acceptabelt att hota, förtala och misshandla Sverigedemokrater utan att det politiska etablissemanget reagerar. Man anar därför ett godtycke och ett gillande till dessa våldshandlingar.

I landet som Gud glömde har laglösheten fått sitt säte, i det att nationen snart upphört existera och där den druckna Svenska kyrkan spyr ur sin kristna tro. I Sverige sjunger man fyllesånger om hur god och rättvis man är i det man misshandlar och trampar på sina barn som ropar efter beskydd. Gud nåde den som påstår att landets ledning är grym och hänsynslös. - Knip igen…och sätt på dig hjälmen. Men vi Sverigedemokrater behöver inte hjälmen. Den inre träning vi fått av att utstå all misshandel är av ett särskilt slag. Bildligt sätt bär vi vår rustning innuti.. och därför blir hjälmen överflödig.

I väntan på fri television

SVT har nu ett tag omnämnt sig som ” 50 år med fri television” men frågan är. Hur många går egentligen på det här?
Om det nu råder fri television undrar jag för det första varför det ständigt är samma personer, som år efter år, sitter i samma TV-soffa och agerar proffstyckare åt oss andra. Alla verkar så ”tjenis” med varandra på ett tryggt och mysigt sätt.

Och förresten. Har ni tänkt på hur en del nyhetsankare, med hjälp av röstlägen och ansiktsuttryck, hjälper oss TV-tittare att veta hur vi ska tycka i vissa nyhetsflöden som rabblas upp? Det har faktiskt irriterat mig en hel del gånger, och en del nyhetsankare är mer duktig på det än andra, så var uppmärksam så får ni se vad jag menar. Bläddrar man mellan ettan och tvåan uppvisas i stort samma sorts nyheter. Och därför har jag faktiskt aldrig förstått varför dessa nyhetsorgan upptar plats med två olika kanaler. Hela världen tycks enligt Aktuellt och Rapport bestå av mellanöstern (vars folk det är synd om förutom israelerna förstås, som är ena riktiga skitstövlar enligt SVT), Europa och USA med den krigiska Busch i spetsen som är ett riktigt sattyg, har vi svenskar lärt oss förstå.

Den påstått fria televsionen verkar alltså hellre lägga ut våra licenspengarna på att propagera för sitt eget existensberättigande, än att leverera kvalité, och det är inte så lite fräckt det. För hade man varit hederlig borde man väl i stället leverera en schysst vara till den hårt betalande kunden och inte tvärtom. Det skulle därför ha varit roligt att se den energiskt granskande Sverker Olofsson i programmet Plus kasta SVT:s trallande slogan om fri television i sin berömda soptunna.

Sedan har vi alla dessa kampanjer som är en riktig styggelse för demokratin, och som under 1970-talet blivit ett allt större inslag i våra media. Måhända har den fria televisionen fått inspiration från den moderna reklamens arbetsmetoder…eller kanske rent av från öststaternas framgångsrika kampanjer. Jag för min del föredrar det offentliga samtalet framför offentliga kamapanjer som varken tål ifrågasättande och som förskräckligt nog även tycks förespråka förföljelse av oliktänkare. För att förstå skillnaden mellan det offentliga samtalet och en offentlig kampanj ska jag kort beskriva de bägge kommunikationsformerna.

I det privata liksom i det offentliga samtalet finns nämligen en viss jämlikhet mellan parterna. Man lyssnar och tar hänsyn till varandras argument och gör en återkoppling vilket gör att kommunikationen fungerar. Här rensas automatiskt fördomar, ogundade åsikter och logiska felslut inför både debattörerna och allmänheten. Kampanjerna i sin tur har till syfte att påverka, där man ser mottagaren som ett passivt objekt. Någon informatorisk återkoppling finns inte, och eventuella meningsmotståndare erbjuds alltid ett underläge där programledaren själv verkar vara klart emot denna.

Vad kan du då göra för att motverka dessa krafter i en sorts befrielse från den fria televisionen, och övrig medias åsiktsjournalistik? Faktiskt mer än vad du kanske tror. Till en början är det din plikt att börja lita på ditt förstånd och dina sinnen och erkänna dessa förmågor inför dig själv. Ett andra steg är att öppet prata om dina värderingar med alla omkring dig, och jag lovar att du kommer bli förvånad över hur många det är som håller med dig. Börja skriva artiklar och insändare och vänd dig till dina politiker och be dem ta upp dina frågor och din syn på verkligheten. Ta även upp diskussioner i andra sammanhang du eventuellt tillhör. Fri television och hela mediavänstern är nämligen rädd för att du ska börja prata. Så för Guds skull. Gör det.

Den obekväma sanningen

Här om dagen gick jag till ICA för att hyra en film, och då jag har en lätt böjelse för thrillers, polisserier och katastrofrullar hamnade min blick på Al Gores dokumentär om ”den obehagliga sanningen”. Det har väl inte undgått någon att jorden håller på att gå under? Nej, jag kunde väl tänka mig det. Dvd omslaget lovade därför konsumenten en riktigt nagelbitare där media hyllade dokumentären som något alla borde se (om man törs).

När jag ser en ”sanning” presenteras så här, känner jag instinktvis hur ett motbjudandet väller upp inom mig. Och därför ställde jag först tillbaka filmen på hyllan med en grimas. Antagligen har jag utvecklat en sorts allergi mot allting, tänkte jag, som försöker bearbeta och påverka mig till vad som är sant och inte. Nu pratar alla om växthuseffekten som ett fenomen vilket människan enbart är skyldig till. Miljöpolitiken med dess enkelriktade budskap har därför blivit en sorts helig ko, som fritt tillåts gå omkring och beta, trampa omkring och ta plats i våra skatte -och avgiftsrabatter, utan att någon tillåts schasa iväg dem. För i ärlighetens namn kan jag inte se att dessa förespråkare bidrar med några alternativ till mänskligheten annat än skuldkänslor, skyhöga kostnader och en besvärligare vardag.

Vare sig man tror på den ena eller den andra teroin om orsaken till växthuseffekten, framstår det klart, att teorin om att temeperaturhöjningen enbart skulle beror på människan, bringar en större arbetsmarknad och inkomstkälla för forskare, mediavärlden, politiker, affärsmän och tjänstemän. Är det därför konstigt att forskare som i stället hävdar att klimatförändringar är en naturlig process som är beroende av solen trycks tillbaka. För visst är det väl egentligen konstigt, om nu världens undergång står för dörren på grund av bensinmotorer och andra utsläpp, att inga alternativ har tagits fram då nu den tekniska utvecklingen går i en sådan rasande fart när det gäller precis allting annat.

Men som politiker skulle det naturligvis vara intressant att ta del av Al Gores upplägg rent pedagogiskt och retoriskt, tänkte jag sedan. Sådant är jag ju intresserad av. Jag tog alltså motvilligt tillbaka filmen i min hand, vände och vred på den, och beslutade till sist att lägga ut 30 spänn på att se den.

Al Gore är en karismatisk man med ett gott självförtroende. Han bjuder på sig själv och är avslappnad och lättsam i det han lätt lockar till skratt. Och det är ju en fantastisk egenskap då hans budskap egentligen är att människosläktet snart ska gå under. Samtidigt bygger han upp allvaret i domedagsstämningen med hjälp av gigantiska diagram som redovisas med alarmerande toppar och kurvor. Plötsligt och till synes helt utan anledning, kastas publiken in i en privat känslosam familjetragedi där familjen Gore för några år sedan vakade över sin dödssjuke son. Man fick se bilder av hur den förre presidentkandidaten vakade vid sjukhussängen och denne fick därför ett mänskligt ansikte som bevisade sig vara ärlig, känslosam och djupt engagerad i det mänskliga ödet. Tack och lov överlevde sonen, och familjen kunde därför fortsätta vidare.

Det tog ett tag innan jag förstod poängen mellan denna traumatiska och självutlämnade händelse, och de alarmerande topparna i diagrammet…som växte sig så höga….(här flämtade publiken skräckslaget)….att Al Gore slutligen blev tvungen att hämta en stege… att klättra upp på…för att kunna fortsätta att peka med pinnen på de branta topparnas feberröda raketfart mot himlen… och sjukhusscénen. Nu förstod jag. Al Gore använde sonen som en metafor för mänskligheten som kämpar mot döden i dödsångestens ryckningar. Men precis som sonen överlevde, kan mänskligheten göra det. Bara man sätter sin lit till rätt människor. I det här fallet Al Gore.

Här i Sverige var det först Miljöpartiet vi skulle sätta vår lit till. Nu tävlar alla partier om att höja rätt sorts skatter för att verka trovärdig i sin miljöpolitik. Det är bara det, att miljöproblemen är ett globalt problem och kan aldrig lösas enbart med hjälp av ett kollektivt skuldbeläggande i det man ständigt mjölkar folk och företag på pengar. Det var måhända ett sorts trovärdigt alternativ från början. Men inte nu längre.

För barnens skull – res er fäder

En man som valt att vara anonym berättade en gång: – Då jag var hos polisen och skulle anmäla min exfru för misshandel vägrade de ta emot min anmälan trots blåögat. Mannen berättade vidare att polisen sagt att anmälan skulle ha tagits emot om förhållandet varit det motsatta.

Efter skilsmässan hamnade mannen i en djup ekonomisk kris då han dels tvingades betala sin egen, och dels exfruns advokat. Till detta lades det till underhåll för de tre barnen samt ensam betala av skulden på det gemensamma huset. Kvinnan skaffade sig en ny man som hon delade de dagliga utgifterna med. Detta tillsammans med underhållsbidrag, barnbidrag och eventuellt bostadsbidrag fick hon gott ställt och åkte till och med på utlandsemester, enligt mannens berättelse. Han själv däremot tvingades att låna pengar varje gång av sina föräldrar för att ha råd med mat de helger han hade barnen.

En annan ung man berättar att kvinnan plötsligt tog deras gemensamma barn och flyttade 70 mil därifrån då hon träffat en ny pojkvän. Den unge pappan ringde gråtande till familjerätten för att be om råd och hjälp men fick kalla handen. – Jag blev dumförklarad, berättar han både förvånat och uppgivet. Kvinnans humörsvängningar och kontrollbehov hade ständigt styrt hans umgängesrätt, och då hon flyttade med barnet hade pappan ingen möjlighet att så ofta han önskade åka de 70 milen tur och retur. Detta gjorde att barnet ibland inte kände igenom honom då de väl träffades. Modern i sin tur var väl känd hos socialtjänsten allt ifrån barn- och ungdomsåren gällande drogproblemaitik. Vid inträffandet av moderskapet dök även en självmordsproblematik upp. Ändå valde man att nonchalera den förtvivlade fadern och förvisade honom med hjälp av ett humanitärt snack och hur världen borde vara.

En tredje frånskild man tvingades lämna sin tre-åriga dotter hos den hårt missbrukande modern varannan helg, därför att familjerätten ansåg det vara så viktigt att barnet träffade sin mamma. I snitt hade pappan sin dotter 20 dagar i månaden men fick varken underhåll eller barnbidrag. Försäkringskassan hävdade vissa regler då han var för fattig för att själv kunna betala ett helt underhåll till modern. Dock erhöll han ett bostadsbidrag på 100 kronor i månaden som förvisso senare höjdes med en hundralapp. Detta innebar att far och dotter levde på 1500-2000 kronor i månaden efter att hyra och räkningar var betalda.

Så här ser verkligheten ut idag. Jag berättar detta för en kvinna som arbetar inom socialtjänsten som gapar av förvåning. – Är det sant, är det fortfarande så här? Ja. Det är sant. Men det belyses inte på grund av att det finns ett politiskt intresse av att hålla könsmaktsperspektivet vid liv. Torgny Wilhelmsson som är terapeut på Stickan, ett kriscenter för män i Gävle, menar att många kvinnor är förövare och olämpliga mödrar. Ändå ska det till väldigt mycket om en pappa ska vinna en vårdnadstvist. – Kvinnor har fått en offerroll och det är inte tillåtet att skuldbelägga ett offer, förklarar han då han beskriver den nuvarande psykologiska hållningen som genomsyrar samhället.

Detta innebär att den som tilldelats rollen som offer med fördel kan vinna poäng. Man uppmuntras i och med detta att öva upp de sämsta sidorna hos sig själva och därvid skaffa sig en maktposition. Allt medan samhället smeker dessa varsamt över huvudet. – På familjerätten fick jag sitta ensam mot två stycken i något som liknade ett förhör. Berättelse efter berättelse pekar på samma erfarenheter där män automatiskt måste bevisa sin duglighet som föräldrar. Något som mödrar sällan, eller aldrig behöver.

En annan man berättar hur exfrun upprepade gånger gjort falska anmälningar, som enligt honom, gick ut på en målmedveten plan att på sikt vinna en vårdnadstvist. – Varför skulle människor anstränga sig till något sådant, tillrättavisade hans advokat. Mannen berättar att han kände sig dömd på förhand av familjerätten efter kvinnans historia, där utredarna därefter vägrade se spelet som pågick i kvinnans manipulationer. På familjerätten härskar nämligen könsmaktsperspektivet. Och då tingsrätten går på familjerättens bedömning är så gott som alla män chanslösa. – Vem tror du är mest trovärdig, hånade sedan kvinnan, mig som kvinna och invandrare…eller du som man och som dessutom fått en dom på dig?

Törs du möta mig i TV-soffan Kenneth Lutti?

I en ledarartikel 2007-06-30 påstår Kenneth Lutti i Arbetarbladet att jag är rasbiolog. Vad han grundar detta på framgår inte, och det bekymrar honom heller inte om förtalet uppfattas som en sanning hos en del läsare. Exempelvis finns det många gamla, som fortfarande tror att allt som skrivs i tidningen är sant.

Sin vana trogen använder denne ledarskribent tidningen till att sprida lögner han själv borde förklara syftet med. Önskar han att jag ska få en tegelsten i huvudet av någon uppretad läsare, eller kanske få fönstren sönderslagna i huset? Jag vill gärna ha en förklaring på det personliga raseriet. Vidare påstås jag inför läsarkretsen ha så stora svårigheter med att stava och formulera mig, vilket gör att det är med stor ansträngning man klarar av att läsa igenom det jag skriver. När anser sig Lutti själv bryta mot pressetiken. Kan det vara då han i klartext uppmanar till handgripligheter då glåporden sinat?

Det kan knappast anses vara förtroendeingivande när en ledarskribent använder en tidning för att bedriva personförföljelse. De som har ett nyktert sinnelag kan direkt se igenom de låga drifterna. Och man skäms. Både för Luttis skull och för Arbetarbladets.

Var kan då Lutti ha hämtat sitt ideal kan man undra. Vi vet att Olof Palme bröt igenom med en ny sorts retorik, vilket gick ut på att nedvärdera sina motståndare på ett till synes skämtsamt vis. Jag minns att detta väckte stor munterhet, och satte även igång ett nytt intresse kring de politiska debatterna. Men allting har en baksida då man arbetar på att framkalla en sorts pöbelmentalitet.

Olof Palme må ha varit skojfrisk ibland på sitt råbarkade sätt, men Kenneth Lutti ägnar sig mer åt en ren verbal misshandel. Denna typ av misshandel anses inom psykoterapins värld vara lika konkret skadlig som en fysisk sådan. Ordens makt är stor, då dess gift sätter sig i magen och förvrider självbilden till oigenkännlighet. Orden sätter vidare fantasin i rörelse och skapar i mottagarens sinne, ett bildspel kring tankar, känslor och handling. Den som har ett rättfärdigt sinne skulle aldrig vilja missbruka ordens makt till något destruktivt och illasinnat i syfte att förvränga verkligheten. Sådant pysslar man nämligen inte med i moderna länder.

Jag vill be dig Lutti, att du på din ledarsida istället ägnar dig åt sakliga motargument då du vill analysera politiska ideologier. Sluta upp med att kalla människor för idioter, sektledare, spyor och rasbiologer. Denna smaklöshet nedvärderar inte bara dig själv, utan även din arbetsplats och tidningsprenumeranter. Jag har nu skrivit in till Gävledala och ansökt om att du och jag ska få reda ut det här med pressetik i TV-soffan. Jag hoppas på en vuxen och sansad dialog där vi båda får prata till punkt. Och i bästa fall även kunna skaka hand efteråt.

Det kom ett brev

Utanför mitt sovrumsfönster
skändade du min dotter
på dålig svenska
hotade du henne till livet
slet av henne kläderna och trängde in i henne
krossade allt jag byggt upp
på några minuter
gav henne sår som aldrig ska läkas
ett minne för livet
dig som vi öppnat dörren för
välkomnat till vårt land
nu vill jag avvisa dig till helvetet
du som våldtog min 14-åriga flicka
och smutsade ner inte bara hennes kropp
utan även hennes hjärta

I brevet som kom fanns en uppgiven vädjan om att någon kanske skulle trycka dessa rader. En vädjan om att bli sedd och förstådd i den djupaste vrede och förtvivlan. Modern försäkrade mig först, som sig bör ”jag är inte rasist men…”

Dessa ord är man indirekt tvungen att först erkänna som en sorts syndabekännelse, innan man överhuvudtaget tveksamt får yttra sig i Sverige. Jag vill säga till dig du Mor som skrivit dessa rader, att jag vill förlösa dig från allt tvivel om att du på något vis skulle vara rasist. Det finns nämligen ingen i detta land, som har en moralisk rätt att på eget bevåg påklistra etiketter på människor utan urskiljning. Näpsa därför denna anklagelsens röst så fort den ger sig till känna, och visa tillbaka den till de krafter i samhället som rivit ner tryggheten för dig och din dotter.

Det är helt uppenbart att det pågår någonting i Sverige som jag sällan skådat förr. Jag ser aldrig våldtäktsoffer eller dess anhöriga i TV-soffan, i syfte att dela med sig av sin smärta och livserfarenhet. Och det är synd för då skulle det uppenbaras vad den landsomfattande sexualiseringsvågen och den misslyckade integrationen ställt till med. Sedan många år tillbaka har vi i skolorna haft en sorts sexualundervisning som jag länge varit tveksam till. Den har varit mer teknisk än relationsbaserad, där man bortsett från andliga högre värden som särskiljer verklig kärlek och intimitet från rena pinsamheterna.

Jag tvivlar även starkt på att man tagit upp olika kulturtänkande kring kvinnor och mäns sexuella koder och beteendensignaler och därmed kunnat upplysa om vissa varningsignaler till flickorna. Det har väl antagligen inte varit politiskt korrekt, och alla är ju idag så förtvivlat rädda om sina jobb. Vidare är jag tveksam till om undervisningen tryckt särskilt hårt på vikten av ansvarsfulla relationer som ett naturligt skydd mot själsliga sår, sjukdomar och aborter. Detta skulle väl göra feministerna än mer galen (om det nu är möjligt) och vem törs tampas med dem? I Sverige påbjuds nämligen ”fri kärlek” på ett märkligt aggressivt sätt. Rena mumman för all sorts könsdrift som önskas kopplas ihop med kärlek.

Jag tror faktiskt inte att ungdomar bryr sig särskilt mycket om samhällets beskäftiga uppmaning om kondomer, när sprit och droger flödar som aldrig förr. För när hormonerna härjar i tonårskroppen är många beredd på att ha sex (med eller utan våld) med alla. För spänningens skull…kanske för pengarna eller för att hävda sig. Det finns ju inga normer längre. Följ driften…den leder dig alltid rätt. Bara man använder kondom. Kvällstidningarna jobbar dagligen så hårt de kan, med att prostituera de svenska kvinnorna. ”Så avslöjar unga tjejer sina sexknep”. Det känns det igen va, men vad ger det för signaler till mångkulturen? Ta för dig. Svenska tjejer gillar det. Tack Aftonbladet och Expressen för reklamen.

Jag vill härmed tillägna en tyst minut till alla våldtäktsoffer och dess anhöriga. Och jag vill även belysa det stora mörkertalet pojkar och män som blir våldtagen och utsatta för sexuella övergrepp. Antalet ökar med ett ökat sexberoende till följd av samhällets acceptans, och i männens fall sitter förödmjukelsen extra hårt då deras dilemma är särskilt tabu och skambelagt. Jag kan därför gott förstå att den som blivit våldtagen upplever Sverige vara ett plågsamt land att leva i. För med tanke på medias sexfixering, sliskiga och pornografiska TV-program och ständiga uppmuntran till alla makthungriga sexlobbyister går det inte att gömma sig någonstans.

Så rivs såren upp igen. Vreden, äcklet och gråten. Man blir våldtagen igen…och igen…och igen. Så gott som dagligen

Lutti banar väg för Sverigedemokraterna

Jag kan sällan låta bli att le då Arbetarbladets rödaste aktivist ivrigt rycker ut så fort Hedlund och jag uttrycker våra åsikter. Det genomgående temat i hans verbala misshandel är att varje ”politisk inkorrekthet” är att beteckna som okunnighet, idioti och en störning i språkutvecklingen . Kenneth har inget förbarmande med dessa och tycks anse, att de som av honom fått en dylik diagnos, inte bör erkännas människovärde. Det är tydligt att det är Lutti och hans kamrater som dikterar villkoren, och därmed påbjuder politisk förföljelse som något gott och efterlängtat.

Många tyranner i världen kan nog lätt känna igen sig i beteendet vare sig man är extrem på höger eller på vänsterkanten. Och därför kan det vara på sin plats att upplysa läsaren om, att i en demokrati måste alla åsikter kunna tillåtas. Ett samhälle som förnekar detta är ett farligt land att vistas i. Många människor har plågats svårt av sådana som Kenneth Lutti och den ideologi och förhållningssätt dessa förespråkar. Detta både i öst och i många andra religiöst fundamentalistiska länder.

Han har även dragit vrede över sig, då Arbetarbladets läsare retat sig på den självgodhet och brist på objektivitet som genomsyrar hans ledarsidor, i det att vissa läsarkommentarer beslutat säga upp tidningens prenumeration enbart på grund av Luttis (o)balanserade texter. Det här kan egentligen aldrig i längden vara bra för Arbetarbladets image om man seriöst önskar bygga upp ett förtroende till läsaren. Men i stort sett har jag ändå förståelse till att Lutti finns kvar på tidningen på grund av LAS regelverk. Denna tvångströja som gjort att många företag hindras expandera och gå i vinst.

De som ägnar sig åt sådant som Lutti blivit känd för, är inte sällan personer man finner på anstalt. Att respektlöst kliva över andras gränser, att med sitt språkbruk indirekt uppvigla till våld och fabulera med sanningen avslöjar nämligen en kriminell natur. Jag har stött på många sådana typer genom livet, och lärt mig att aldrig låta dessa asociala manipulatörer ta herraväldet över mina tankar och åsikter. Sådana här personer skapar förvirring, röra och disharmoni omkring sig vilket gör att både hem och arbetsplatser blir en plågovistelse att vara på för omgivningen. Föga förvånande hittar man inte dessa enbart på anstalter, utan även i samhällets maktpositioner.

Jag förstår att det måste vara frustrerande för Kenneth Lutti att inte lyckas tysta Hedlund och mig med hjälp av sina hatiska känsloyttringar på Arbetarbladets ledarsida. För oavsett hur mycket lögner och hetspropaganda han än producerar, växer partiets styrka och förtroende bland väljarna. Människor har nämligen tröttnat på tidningars förlöjligande och häxjakter på samhällskritiker, och upptäcker därmed i större grad de egna iakttagelsernas förmåga.

För alla de röda rättrogna som angriper samhällskritiker finns det ett passande ryskt ordspråk att rekommendera: ”Spotta inte i spegeln, om ditt tryne är anskrämligt.” Enligt det socialistiska etablissemanget får man ju inte ha avvikande uppfattningar utan att utsättas för smädande tillmälen. Där medborgaren är rädd för staten och för sådana som Kenneth Lutti, har vi tyranni. Läsaren får själv avgöra vad Sverige idag är för något.

Ryska inspektioner i Sverige – vad pågår egentligen?

Jag undrar om ryssarna blev nöjda då de av egen kraft fick undersöka hur nedbantat det svenska försvaret var. Tidningen Världen idag avslöjade nyligen hur Mälardalens regementen öppnats för en flygande inspektion från ryska försvarsmakten. Detta med omfattande hemlighetsmakeri som gjorde Livgardets informationsansvarige Veronica Brink nervös då journalisterna anlände.

Det är ju klart att ryssarna och annat folk inte är lika godtrogna som vi svenskar. Påstår nu Sverige, helt otroligt nog, att man snart gjort sig av med försvaret måste ju detta naturligtvis kontrolleras. Det här är ju högintressant för ryssarna, och Wien- dokumentet från 1999 gjorde det möjligt för grannländerna att inspektera varandras försvar, vilket innebär att ryssarna nu helt lagligt tillåts utföra sitt eventuella spioneri. Till och med utföra order om att få göra detta. Det hela känns minst sagt obehagligt, och fullständigt perverst.

Det är egentligen ofattbart att svenska politiker tillåtits stegvis att avyttra det svenska försvaret, försätta den egna befolkningen i livsfara och detta utan att några protester har hörts. Troligtvis räcker det med en sorts aggressiv fredspropaganda där ”förstå-sig-påare” garanterar att hela världen blivit fredlig. I landet Tvärtom måste man dock lära sig uttyda överhetens budskap baklänges för att förstå det kodade språket. Den avhoppade generalstabsofficeren Viktor Suvorov (egentligen Vladimir Rezun) bekräftade i Svenska Dagbladet redan den 22 maj 1986 att den dåvarande sovjetiska generalstabens uppgift var att förbereda krig mot Sverige. Detta för att Sverige liksom låg i vägen.

Har Ryssland genomgått någon form av personlighetsförändring i samband med Sovjets fall? Jag har mycket svårt att tro detta. Men vi svenskar har mer eller mindre tvingats ta till oss denna världsbild för att inte uppfattas som okunniga och lågutbildade nollor. Tydligen var även riksdagsledamoten i försvarsutskottet Rolf Nilsson nu tveksam till ryssarnas påstådda fredliga natur i samband med sin inspektion: – Deras militär är präglad av en gammal struktur och anda, svarade han olydigt nog till Världen idag.

Inspektionen gjordes i Enköping och man kan fundera över syftet över ryssarnas intresse för signaltrupperna, och även för Försvarsmaktens luftstridsskola. Naturligtvis är den öppna dörren in till det svenska landet rena kalasmaten för varje eventuell fiende, då man nu obehindrat kan inspektera motståndarens teknik. Då kan man ju exempelvis planera hur man kan skicka in ett flygplan utan att denna syns på radarn.

Varför i all världen skrotar Sverige sitt försvar och har tillåtit göra detta så länge? Tidigare utrikesminister Lennart Bodström (s) berättade inför Fria fackföreningsinternationalen i Oslo att Sverige skulle genomföra en utredning om hur försvaret kunde läggas ner och dess pengar överföras till SIDA. Uppdraget lämnades över till den rödaste socialisten av alla, Inga Thorsson (Svenska Dagbladet, 1 juli 1983). Och arbetet har fått fortsätta i över 20 års tid utan att befolkningen reagerat nämnvärt. Förberedelserna och de fortsatta aktiva arbetet att avveckla försvaret är både idiotiskt och brottsligt då även det minsta barn kan förstå, att en avveckling alltid inbjuder till ockupation.

Varför svenskarna inte reagerar på detta omfattande landsförräderi kan kanske förklaras utifrån psykologiska aspekter. Då en situation tycks alltför hotfull och svår att ta till, stänger man av sina sinnen av ren överlevnadstrategi. ”Sådant händer inte i Sverige” är en vanlig och välanvänd landsklyscha. Barn som exempelvis blir misshandlade av sina drogpåverkade föräldrar föredrar hellre tro anledningen till detta bero på dem själva än drogen . För ibland verkade ju föräldrarna normala.

I Sverige uttalar sig politiker som om de ständigt vore fulla, vilket gör att vi svenskar glömt bort normaltillståndet och därmed gjort oss särskilt sårbara. Många barn till alkoholistföräldrar börjar själva supa då förvirringen blivit för stor. I Sverige stoppar man huvudet i sanden eller sjunger med i fylleramsorna då sinnesförvirringen blivit övermäktig. Detta för att inte känna sig vare sig ensam eller övergiven i sin skräck.

Idag hade inte riksdagsledamoten i försvarsutskottet Rolf K Nilsson (m) en aning om Rysslands plötsliga begäran om en inspektion av det svenska försvaret, och den ryska inspektionen valde lägligt nog att komma mitt i semestern. Vad i herrans namn har ryssarna med vårat försvar att göra? Planerar de att sätta in baser här så att Sverige kan slakta militären ytterligare och lägga ner precis alltihop? Jag skojar. Eller gjorde jag det?

Mao Zedong sa en gång – Ett land har alltid en armé, antingen sin egen…eller någon annans”. Därför måste nog ett lands försvar alltid tillåtas vara överdimensionerat. Det är nog så att detta är den enda försäkringen vi kan ha för att inte stå lika oförberedda som vi gjorde 1939.

Så tämjer man en träl

Det går bra för Sverige och arbetslösheten är rekordlåg. Detta hör vi oavsett vilken regering som styr. Rent nationalekonomiskt är det nog sant att det går bra för Sverige, men knappast för så många svenskar, vars liv slagits i spillror på grund av arbetslivets rationaliseringar, indragningar, familjepolitik och den djungelmentalitet som råder i fråga om konkurrens. Detta är väl i och för sig tråkigt, tycks våra politiker och ekonomer mena, men det är sådana smällar man får ta.

Anledningen till att AMS redogör den ständigt rekordlåga arbetslösheten är en gåta för många. Ett allmänt begrepp är att man ”mörkar siffrorna” och det gör man antagligen för att man har någonting att dölja. Men vad är det då för sanning som inte tål världens ljus. Vi får nog gå tillbaka några år för att se vad som hände på Ann Wibbles tid. Fru Wibble var tydligen så inspirerad av den amerikanska ekonomen Edmund Phelps att hon ville förverkliga hans teorier i landet Sverige med stor hast. Edmund Phelps var känd för sina idéer om ”den naturliga arbetslösheten” även kallad ”jämviktsarbetslösheten”. Teorin gick ut på att skapa en sådan stor arbetslöshet som möjligt så att lönenivåerna kunde sjunka. Därmed skulle företagen göra stora pengar och inflationen kunde hållas nere på en minimum . Om däremot arbetslösheten skulle sjunka, skulle detta leda till höga lönekrav vilket i sin tur skapar inflation som inte går att styra.

Plötsligt påbörjades en besparingshysteri i landet utan dess like, till följd av massuppsägningar både inom den offentliga sektorn och i företagen. De anställda som blev kvar kände en munkavel på sig, och fann sig i det mesta för att inte själva bli bortrationaliserade. Nu äntligen började massarbetslösheten skapas som var så hett efterlängtad, i syfte att samla ihop en reservarmé av trälar som gick med på vad som helst. I Sverige gick denna filosofi under beteckningen NAIRM ”The Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment” vilket betyder Icke inflationsdrivande arbetslöshetsnivå.

Som betraktare kan man tycka det vara solklart att man mellan blocken gjort upp denna sinnrika plan i hemlighet, för annars skulle väl inte regeringen Persson fortsätta i Wibbles fotspår efter maktskiftet som blev. I det senaste riksdagsvalet kom återigen borgarna till makten efter folkets vädjan efter en förändring på arbetsmarknanden. Och vad får man höra? Jo, samma gamla skåpmat. Arbetslöheten är rekordlåg, förvisso är den reviderad en smula…men ändå. Arbetslösheten påstås nu vara lika låg som för 16 år sedan. Men de gynnare som trots detta är sturska nog, att beteckna sig som arbetslösa lovas sättas åt ordentligt. Sverige är ett land som är fantastiskt duktig på att hitta på landsklyschor, och en av dessa lyder så här: ”Det finns jobb för den som vill”. Förhoppningen är naturligtvis att befolkningen ska börja hetsa mot varandra så att samhällsbyggarna får vara ifred med sina ingenjörskonster. Detta är en urgammal och framgångsrik metod.

En sådan tur att förre riksdagsmannen och LO-aktivisten Hans Karlsson för en tid sedan gick ut med det som vi alla egentligen känner till. Nämligen att den riktiga siffran för arbetslöshetsstatistiken ligger på mellan 20-25% om man räknar med alla undanskuffade. Det blir faktiskt många förlorare i Edmund Phelps värld om man samtidigt räknar med småföretagen som riskerar gå omkull då de i sin tur mister köpkraft och hamnar i arbetslöshet. Men om man erbjuder företag en massa olika bidrag för att bestämma vilka de tillfälligt ska anställa blir de säkert glada, och likaså AMS prognoser.

Det har väl inte undgått någon att Moderaterna blivit det nya Arbetarpartiet och inget är väl så kännetecknande för ett arbetarparti som att tvinga in folk i ett bidragsberoende. Om jag däremot fick ha en vision skulle exempelvis inkomstskatten bort, som borde betecknas som ren stöld. Det finns egentligen ingen anledning att ha skatt på arbete och det är vidare omoraliskt att politiker ska ha hand om 2/3 av en arbetares totala inkomst i form av alla möjliga sorters skatter och avgifter. Med ett sådant högt skattetryck som råder idag riskerar arbetslösheten blir permanent och familjelivet bakbundet.

Avslutningsvis ska jag upplysa om att ”Den naturliga arbetslöshetsmodellen” fått kritik av andra ekonomer som kallat denne för en moralfilosofisk mardröm. Man menar att inflationen kan gå ända upp till 5-6 procent, och att skapad arbetslöshet inte är enda vägen att gå för en god tillväxt. Men trots framlagda bevis där man pekat på länder som haft en annan framgångsrik modell kör Sverige efter sitt eget huvud. Edmund Phelps teorier anses tydligen vara lika inspirerande som det Kommunistiska manifestet. För även om man visserligen kan ha 5-6 procent inflation ska Sverige minsann visa omvärlden att vi klarar närmast noll. Och trots massarbetslöshet, vill Sverige minsann visa omvärlden att vi kan bygga in ännu mer massarbetslöshet utan att det syns. Vi kan även lyckas bättre än vad man gjorde på medeltiden genom att skapa en effektivare livegenskap genom att göra denna bättre organiserad. Sverige är fantastiskt eller hur.